strokesurvivor.blogg.se

Hej! Jag heter Anneli och jag är född 1971. 2003 drabbades jag av en massiv stroke. I den här bloggen kommer jag att dela med mig av mina erfarenheter efter att ha drabbats av en stroke mitt i livet. Jag delar med mig av de verktyg som jag använde mig av för att åstadkomma det som enligt läkarkåren är ett mirakel. Jag delar med mig av träningstips, både mentala och fysiska. Jag kommer också att skriva om de svårigheter som man ofta möter när man lever med en trasig hjärna. Jag kommer framförallt att ta upp s.k dolda funktionshinder. Min förhoppning är att inspirera människor och öka förståelsen för oss som har drabbats av stroke mitt i livet. Om jag genom att dela med mig av min historia kan hjälpa någon annan så blir min stroke plötsligt meningsfull. Scrolla ned till mitt första inlägg för att ta del av min historia/bakgrund. Hjälp mig att sprida information om denna folksjukdom som drabbar någon var 20 minut. Stroke är en av de främsta orsakerna till funktionsnedsättning och död i Sverige idag och 20% av de som drabbas är i arbetsför ålder. Vill du stödja mig och min mission så gå gärna med i STROKE riksförbundet. Där arbetar jag aktivt för visionen: " Ett värdigt liv efter stroke". Tillsammans är vi starka!

Ska man skämmas om man inte passar in?

Publicerad 2020-09-11 12:36:00 i Allmänt,

Det där med skuld

Någon frågade, i en strokerelaterad fb-grupp jag är med i, om det är fler som känner skuld för att de fick stroke? Jag känner ofta både skuld och skam till och från.

Som samhället är uppbyggt idag så är det dåligt att leva på bidrag. Tidningarna är fulla av rubriker om att det ska löna sig att arbeta. Man inför jobbskatteavdrag på jobbskatteavdrag med motiveringen att det ska löna sig att arbeta.

Jag passar inte in. Jag har försökt att återgå till arbete flera gånger och alla försök har slutat med en kollaps. Det betyder inte att jag inte kan saker, att jag är inkompetent eller att jag inte vill. Jag passar inte in. Det är en sorg. Jag är ofta ledsen över detta.

 

Men något måste det väl finnas kan man tycka. Ja, det tycker jag med, men jag har inte hittat det. Ännu i alla fall.  

Min fysik har blivit betydligt bättre sedan jag blev beviljad sjukersättning och kunde lägga all min tid och fokus på att träna och vila. För att gå till gymmet efter jobbet som jag gjorde som frisk det funkar inte längre. Jag måste liksom välja. Träna eller jobba. De gånger jag har försökt att arbeta har min fysik kraftigt försämrats eftersom det inte har funnits energi till att träna i den utsträckning som jag behöver.

Jag försöker att finna mening i livet på andra sätt, tex genom denna blogg eller genom min bok eller de föreläsningar jag håller eller genom mitt engagemang i STROKE-riksförbundet. Jag har också startat dansgrupper för strokesurvivors men alla fysisk träffar ligger nere nu i Corona-tider.

Det finns hopp och det går att ta sig vidare men åh va jag skulle önska att vi som faktiskt har arbetat och bidragit i hela vårt liv men sedan drabbades av ofrivillig sjukdom och förlorade vår arbetsförmåga, slapp skämmas för det.

 

Det ska löna sig att leva och människor kan faktiskt bidra på andra sätt än genom lönearbete. Det måste få ett ökat värde i samhället.

Ni har väl inte missat min bok, Strokesurvivor vägen vidare efter stroke. Den är under produktion som ljudbok. Den finns i handeln men vill du ha ett signerat ex så skicka ett mail till [email protected] så ordnar jag det. 

 

Towanda! Som de säger i filmen stekta gröna tomater :)

 

 

 

 

 

 

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela