Bakis på en måndag
Mina blogginlägg kan kanske ses som aningen enahanda,
men det här med hjärntrötthet är ett så begränsande, helt osynligt handikapp, som påverkar livskvalitén i väldigt stor utsträckning. För mig och för många, många fler.
Det kluriga med hjärntrötthet att det inte syns på
utsidan är att det är lätt att ”glömma bort". Dessutom är det otroligt svårt att veta när gränsen är nådd.
Det handlar om att vila innan energin är slut och hur ska man veta? Jag tror att jag har lärt mig, men jag gör för mycket g ång på gång. Ibland så tror jag att jag är ”dum i huvudet”.
Sådant som för friska hjärnor är avkopplande, som att ta en fika och prata strunt en stund är ofta allt annat än vilsamt för en hjärntrött hjärna.
Följaktligen brukar jag vara ”bakis" de flesta måndagar efter en helg tillsammans
med familjen. Idag är det en sådan dag.
Pastor Ågren sätt på sängkanten
när jag vaknade och trummade med fingrarna mot sängbordet.
”Jaha, det här är ju inte bra". skrockade han. Sedan berättade han typ 1000 saker
som jag borde oroa mig för. Men han kan flytta tillbaka
ned till kloakerna på Knossos. För jag har lärt mig att när han dyker upp så är det för att påminna mig om att ta bättre hand om mig själv.
Så det tänker jag göra idag. Tag hand om mig.
Self Care i kvadrat. När jag inte kan göra något annat än att vila så kan jag ju lika gärna njuta av det.
Jag fick en ny chans och den här gången tänker jag inte missa det. Livet.
Till alla survivors därute. Tillsammans är vi starka!
