strokesurvivor.blogg.se

Hej! Jag heter Anneli och jag är född 1971. 2003 drabbades jag av en massiv stroke. I den här bloggen kommer jag att dela med mig av mina erfarenheter efter att ha drabbats av en stroke mitt i livet. Jag delar med mig av de verktyg som jag använde mig av för att åstadkomma det som enligt läkarkåren är ett mirakel. Jag delar med mig av träningstips, både mentala och fysiska. Jag kommer också att skriva om de svårigheter som man ofta möter när man lever med en trasig hjärna. Jag kommer framförallt att ta upp s.k dolda funktionshinder. Min förhoppning är att inspirera människor och öka förståelsen för oss som har drabbats av stroke mitt i livet. Om jag genom att dela med mig av min historia kan hjälpa någon annan så blir min stroke plötsligt meningsfull. Scrolla ned till mitt första inlägg för att ta del av min historia/bakgrund. Hjälp mig att sprida information om denna folksjukdom som drabbar någon var 20 minut. Stroke är en av de främsta orsakerna till funktionsnedsättning och död i Sverige idag och 20% av de som drabbas är i arbetsför ålder. Vill du stödja mig och min mission så gå gärna med i STROKE riksförbundet. Där arbetar jag aktivt för visionen: " Ett värdigt liv efter stroke". Tillsammans är vi starka!

Den lätta vägen är inte alltid den bästa

Publicerad 2018-04-23 18:11:00 i Allmänt,

Jag gick in i min sons sovrum idag. Då såg jag den: Den blå barnpallen som jag byggde på arbetsterapin efter min stroke 2003. Jag var ju gravid när jag insjuknade så att bygga en pall till min son var både rolig och meningsfull arbetsterapi/rehab.

Jag såg det inte som träning just då. Jag var mest angelägen om att komma ur min rullstol och bort ifrån sjukhuset.

 

Jag ville hem. Tillbaka till mitt liv och det kunde inte ske fort nog. Jag minns hur min arbetsterapeut, Stina, tjatade på mig om att använda min vänstra hand i pallbygget. ”Fila med vänster hand Anneli”. Jag tyckte att hon var så jobbig att jag döpte henne till ”Schtyiiina”, med ett Gestapo liknande tyskt uttal. I stunder hatade jag Schtyiina!

Även om jag rent logiskt förstod att hjärnan vill ta den lätta vägen och undviker att använda de delarna som är skadade, och därmed svåra att använda, och att det jag borde göra var att använda den svaga handen. Ändå så blev jag nästintill tokig på Schtyiina för hennes tjat. ”Ja ja jag vet! Jag borde använda min svaga vänster hand men kan du vara snäll att sluta tjata på mig. Tyckte jag. Lite i smyg eftersom jag visste att hon hade rätt. 

Idag när jag såg pallen, som jag målade blå med små, små blommor på, så fylldes jag av ödmjukhet och tacksamhet inför livet. Tacksamhet inför att jag och min son överlevde, och över att jag hade en Schtyiina som orkade tjatade på mig. Fast att jag i stunden tyckte att hon mest var en jävligt irriterande människa. Jag byggde en pall och målade den också under min rehab på Huddinge sjukhus. Kanske använde jag inte min vänstra hand så mycket som jag borde ha gjort eftersom jag mest ville träna på att gå och ville klara mig själv.

 I våras, 14 år efter min stroke, så gick jag på CI terapi och tvingade mig själv att använda min vänstra hand. Nu kan jag peka finger med vänster hand och hålla i en gaffel när jag äter, och vicka på tummen och greppa ett glas. Det är aldrig för sent at ge upp. Det går bevisligen att återfå förlorade förmågor lång tid efter en stroke men man behöver stöd och en vilja av järn. Både för att få rehabilitering och för att bli bättre. Nu plockar jag alltid ur diskmaskinen med vänster hand. Det är ypperlig vardagsträning.

 

 

Livet som strokesurvivor är utmanande på många sätt men det finns en väg vidare.

 Här kommer kärlek, livskraft och hopp till alla som kämpar med trasiga hjärnor!

Vi är survivors! Tillsammans är vi starka <3!

 

Happy training

Publicerad 2018-04-10 13:20:00 i Allmänt,

 
 
 
 
 

 

Jag lever ett väldigt annorlunda liv efter min stroke. Jag har skiftat fokus. Att göra karriär, tjäna mycket pengar, och att prestera har fått stå tillbaka.  Jag har ej heller längre middagar varje helg med vänner och bekanta och är i allmänhet mindre socialt aktiv nu.

 Jag har lärt mig att uppskatta mitt eget sällskap och tystnaden. Där finner jag mig själv. Man skulle kanske kunna säga att jag har vuxit upp. Jag är inte heller så speciellt rädd för saker längre. Jag vet att jag klara ”det värsta/det mesta”.

Jag litar på mig själv. Jag har också lärt mig att lita mer på mitt hjärta och att gå dit det leder mig. Det kanske låter lite flummigt och mindre konkret men innan min stroke så levde jag väldigt mycket ”i mitt huvud”. Rationalitet och logik styrde mig.  Jag hade kontroll. Klädd i min kritstrecksrandiga ”bankpyjamas” visste jag vem jag var.

Stroken ställde allt på ända. Idag har jag hel sjukersättning, vilket innebär att jag lever på bidrag. Något som jag tidigare tyckte var oacceptabelt. Man gör rätt för sig och alla kan jobba brukade jag tycka.

 Vägen vidare har varit lång och krokig, men jag lever!

Det är lätt att bli deprimerad efter en stroke, eller när livsförutsättningarna ändras. Jag har varit väldigt ledsen och nedstämd under perioder. Faktiskt har jag flertalet gånger funderat över om det inte hade varit bättre att få dö än att leva med denna ständiga trötthet och i en kropp, och med en hjärna, som inte lyder.

Jag har hittat nya saker som ger mitt liv en ny mening. Jag är engagerad i föreningslivet, jag sjunger i kör, jag joggar och jag dansar zumba. Mina aktiviteter är anpassade efter dagsform. Vissa dagar sover jag bara. Om jag inte lyssnar på kroppen så blir jag sjuk.

Jag har gjort ett aktivt val. Jag ägnar mig åt happy-training. Jag frågar mig själv vad jag har att vara glad för? Jag fokuserar på saker som skänker mig glädje. Tränar på att vara, tänka och känna glada tankar. Det är precis med mental träning som med fysisk. Ju mer du tränar desto lättare går det. Det är lätt att fastna i oro eller sorg eller frustration, men om man lägger märke till det så kan man aktivt välja att fokusera på något annat. Ställ frågor till dig själv:  Vad har jag att vara glad för? Vad har jag att vara tacksam för? Det gäller att varsamt föra sig själv på rätt väg igen.

Mina glädjepiller är att sjunga i kör, dansa zumba och att meditera eller bara vandra i skogen. Jag har också laddat upp med ett antal roliga youtube-klipp som jag kan ta till om jag behöver skifta fokus och komma ihåg hur det känns i kroppen när jag är glad/ happy.

Allt detta är en del av min happy-training. Jag tror och hoppas att det är smittsamt. Hur många vill hoppa på mitt happty-training tåg? Det är helt gratis och jag vet inte vart vi hamnar men det kommer att vara en rolig plats och vi kommer att ha jädrigt kul på vägen.

Join the caravane of love sjöng The housemartins.

 

Jag sjunger:

Join the train of happiness.

Happy training is the shit 😊!

 

 

 

 

 

 

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela