Livet pågår här och nu
Jag har alltid varit en ”grubblare”. ”Du tänker för mycket Anneli”. Har jag fått höra enda sedan barnsben. Jag tänker, funderar, och har alltid haft en helt fantastisk förmåga att tänka ut skräck-scenarion. Olika tankar kring vad som faktiskt skulle kunna hända. Som om min oro skulle kunna stoppa en oönskad händelseutveckling…… Jag har oroat mig för döden, elden, John Blund (faktiskt). Han är ju skitläbbig med sin läskiga röst och döda fiskögon. Under en period var jag helt maniskt rädd att polisen skulle komma och ta min pappa. Till mitt försvar kan jag säga att jag bara var fyra-/fem år och det kan vara väl värt att påpeka att min pappa är och har varit en högst hederlig person, så var rädslan kom ifrån kan jag inte svarar på. Sedan följde rädsla för kärnvapenkrig, cancer, aids, Farstamannen och våldtäktsmän. Ensamhet. Jag har alltid varit dödligt rädd för att vara ensam.Jag har i stort sätt alltid kunnat hitta något att oroa mig för. Ytterst kreativt faktiskt.
ids, Men fy! Vad mycket jag har oroat mig för sådant som aldrig hände. Jag har slösat så mycket energi. Jag oroade mig dock aldrig för att få en stroke. Likt förbaskat så hände det, och min oro för allestädes ting var till föga hjälp i den situationen. Efter stroken blev jag diagnostiserad med PTSD, post traumatiskt stress syndrom. Jag upplevde traumat gång på gång. Varje gång jag sov så hände det igen och igen och igen. Lika verkligt var det varenda gång. Jag var ständigt livrädd. På helspänn. Beredd.
Det händer fortfarande att jag känner av sviterna efter min PTSD i stressfyllda situationer. Situationer som långt ifrån handlar om livsfara. Det kan handla om en så trivial sak som att vara sen till bussen. Hela stressystemet drar igång och paniken ligger nära.
Fysisk,- och mentalträning, framförallt löpning har varit min räddning ifrån den stress som jag levt under i så många år. Träningen lindrar stressymptomen och hjälper kroppen att rensa systemet.
Yoga,meditation och mindfulness hjälper mig att sortera tankar och känslor. Observera dem och hur det känns i kroppen. Genom andning kan jag lösa upp oönskade spänningar och låta tankar och känslor som inte gynnar mig passera. Notera dem och sedan släppa dem. Detta övar jag fortfarande på. Varje dag. Varje stund.
Jag är fortfarande dödligt trött efter att ha kört på fälgarna i alldeles för många år. Framförallt efter min stroke men ibland så undrar jag om jag inte blivit utmattad ändå, till sist? Hjärntröttheten efter min stroke har gjort att jag har behövt lägga om mitt liv totalt. Den forna karriärkvinnan jag en gång var är ett minne blott.
Jag försökte att komma tillbaka men det gick inte. Efter min tredje utmattningsdepression tvingades jag att inse att jag måste anpassa mig och mitt liv efter min nya hjärna. Jag har haft god hjälp av Mindfulness och psykosyntesen. Jag övar mig på att vara fullkomligt närvarande i ett sinne åt gången. Bara se. Observera. Bara höra. Bara känna. Vilka tankar finns där? Vilka känslor har jag just nu?
Allt är föränderligt, kommer och går. Inget varar för evigt. Släpp taget. Det handlar nog till stor del om att vara närvarande i det ständiga flöde som pågår. I universum. Liksom surfa på vågorna i livets hav. Mitt senaste tillskott till min lugn och ro låda (jmf Latjolajbalådan i Fem myror ). Är mindfulnessmålarböcker. Jag målar och fyller i mönster, fullkomligt närvarande, fullkomligt koncentrerad. I ensamhet fast jag känner mig inte ensam. Mindfulnessmålarboken gör mig faktiskt lugn och då kan ”tjatterrösten” hålla låda bäst den vill. Jag fyller omsorgsfullt i mina mönster, andas, observerar. Här och nu. Mitt i livet. Mitt där livet pågår! I ensamhet fast inte ensam! Till alla survivors därute! Tillsammans är vi starka!
