strokesurvivor.blogg.se

Hej! Jag heter Anneli och jag är född 1971. 2003 drabbades jag av en massiv stroke. I den här bloggen kommer jag att dela med mig av mina erfarenheter efter att ha drabbats av en stroke mitt i livet. Jag delar med mig av de verktyg som jag använde mig av för att åstadkomma det som enligt läkarkåren är ett mirakel. Jag delar med mig av träningstips, både mentala och fysiska. Jag kommer också att skriva om de svårigheter som man ofta möter när man lever med en trasig hjärna. Jag kommer framförallt att ta upp s.k dolda funktionshinder. Min förhoppning är att inspirera människor och öka förståelsen för oss som har drabbats av stroke mitt i livet. Om jag genom att dela med mig av min historia kan hjälpa någon annan så blir min stroke plötsligt meningsfull. Scrolla ned till mitt första inlägg för att ta del av min historia/bakgrund. Hjälp mig att sprida information om denna folksjukdom som drabbar någon var 20 minut. Stroke är en av de främsta orsakerna till funktionsnedsättning och död i Sverige idag och 20% av de som drabbas är i arbetsför ålder. Vill du stödja mig och min mission så gå gärna med i STROKE riksförbundet. Där arbetar jag aktivt för visionen: " Ett värdigt liv efter stroke". Tillsammans är vi starka!

Livet pågår här och nu

Publicerad 2017-01-23 19:19:00 i Allmänt,

Jag har alltid varit en ”grubblare”. ”Du tänker för mycket Anneli”. Har jag fått höra enda sedan barnsben. Jag tänker, funderar, och har alltid haft en helt fantastisk förmåga att tänka ut skräck-scenarion. Olika tankar kring vad som faktiskt skulle kunna hända. Som om min oro skulle kunna stoppa en oönskad händelseutveckling…… Jag har oroat mig för döden, elden, John Blund (faktiskt). Han är ju skitläbbig med sin läskiga röst och döda fiskögon. Under en period var jag helt maniskt rädd att polisen skulle komma och ta min pappa. Till mitt försvar kan jag säga att jag bara var fyra-/fem år och det kan vara väl värt att påpeka att min pappa är och har varit en högst hederlig person, så var rädslan kom ifrån kan jag inte svarar på. Sedan följde rädsla för kärnvapenkrig, cancer, aids, Farstamannen och våldtäktsmän. Ensamhet. Jag har alltid varit dödligt rädd för att vara ensam.Jag har i stort sätt alltid kunnat hitta något att oroa mig för. Ytterst kreativt faktiskt.
 
ids, Men fy! Vad mycket jag har oroat mig för sådant som aldrig hände. Jag har slösat så mycket energi. Jag oroade mig dock aldrig för att få en stroke. Likt förbaskat så hände det, och min oro för allestädes ting var till föga hjälp i den situationen. Efter stroken blev jag diagnostiserad med PTSD, post traumatiskt stress syndrom. Jag upplevde traumat gång på gång. Varje gång jag sov så hände det igen och igen och igen. Lika verkligt var det varenda gång. Jag var ständigt livrädd. På helspänn. Beredd.
 
Det händer fortfarande att jag känner av sviterna efter min PTSD i stressfyllda situationer. Situationer som långt ifrån handlar om livsfara. Det kan handla om en så trivial sak som att vara sen till bussen. Hela stressystemet drar igång och paniken ligger nära.
 
Fysisk,- och mentalträning, framförallt löpning har varit min räddning ifrån den stress som jag levt under i så många år. Träningen lindrar stressymptomen och hjälper kroppen att rensa systemet.
 
Yoga,meditation och mindfulness hjälper mig att sortera tankar och känslor. Observera dem och hur det känns i kroppen. Genom andning kan jag lösa upp oönskade spänningar och låta tankar och känslor som inte gynnar mig passera. Notera dem och sedan släppa dem. Detta övar jag fortfarande på. Varje dag. Varje stund.
 
Jag är fortfarande dödligt trött efter att ha kört på fälgarna i alldeles för många år. Framförallt efter min stroke men ibland så undrar jag om jag inte blivit utmattad ändå, till sist? Hjärntröttheten efter min stroke har gjort att jag har behövt lägga om mitt liv totalt. Den forna karriärkvinnan jag en gång var är ett minne blott.
 
Jag försökte att komma tillbaka men det gick inte. Efter min tredje utmattningsdepression tvingades jag att inse att jag måste anpassa mig och mitt liv efter min nya hjärna. Jag har haft god hjälp av Mindfulness och psykosyntesen. Jag övar mig på att vara fullkomligt närvarande i ett sinne åt gången. Bara se. Observera. Bara höra. Bara känna. Vilka tankar finns där? Vilka känslor har jag just nu?
 
Allt är föränderligt, kommer och går. Inget varar för evigt. Släpp taget. Det handlar nog till stor del om att vara närvarande i det ständiga flöde som pågår. I universum. Liksom surfa på vågorna i livets hav. Mitt senaste tillskott till min lugn och ro låda (jmf Latjolajbalådan i Fem myror ). Är mindfulnessmålarböcker. Jag målar och fyller i mönster, fullkomligt närvarande, fullkomligt koncentrerad. I ensamhet fast jag känner mig inte ensam. Mindfulnessmålarboken gör mig faktiskt lugn och då kan ”tjatterrösten” hålla låda bäst den vill. Jag fyller omsorgsfullt i mina mönster, andas, observerar. Här och nu. Mitt i livet. Mitt där livet pågår! I ensamhet fast inte ensam! Till alla survivors därute! Tillsammans är vi starka!
 

Alla dagar är inte de bästa dagarna – eller?

Publicerad 2017-01-18 16:47:00 i Allmänt,

 Igår fyllde jag år. Jag älskar att fylla år. Har alltid gjort det.
 
Jag älskar att fira saker och vad är roligare än att fira sig själv och livet? Egentligen borde man göra det varje dag. Jag minns den första sommaren efter min stroke.
 
Det var sommaren 2004. Jag minns hur jag förundrades över allt det vackra som finns på jorden. Jag såg plötsligt hur löven blåste i vinden, träden med deras kronor som vajade i samma vind, blommorna. Knopparna på väg att slå ut. Fåglar som flög över himlen, humlor, myror.
 
Jag verkligen förundrades över all magi som finns i livet. Jag blev rörd till tårar av att se mina barn leka. Jag var så otroligt glad över att leva. Jag hade fått en ny chans. På något vis är att vara så nära döden en gåva.
 
Jag kan inte säga att jag ser på träd men samma förundran som då, för tretton år sedan, men nästan. Ibland kommer jag ihåg att påminna mig själv om livets mirakel. Ibland kommer jag på mig själv med att känna djup tacksamhet över allt gott som finns omkring mig. Jag promenerar. Bara går och betraktar.
 
Jag andas och övar på att inte alltid lyssna på ”pladdret” i min hjärna. Den där rösten som ständigt försöker lösa diverse problem. Alltifrån vad ska vi äta till middag, till: Vad ska jag göra med mitt liv? Pensionen? Till: Hur ska det bli med världen nu när Trump blir president och EU? Hur ska det gå med EU? Rösten i hjärnan har alltid något problem som jag borde engagera mig i eller åtminstone fundera på.
 
Jag har lärt mig att låta rösten prata på. Lite som en radio i bakgrunden. Men, jag lyssnar inte. Inte på tjattret. Däremot så lyssnar jag på svaren som dyker upp inifrån när jag behöver guidning eller hjälp. Då är det väldigt bra att lyssna till sin inre röst. Hur vet man då när det är den ”tjattrande rösten” som man inte behöver bry sig om, och när det är den kloka, visdomen som jag är övertygad om att vi alla bär inom oss, som talar?
 
Det tror jag att vi känner. Instinktivt vet. Idag när jag var ute på min dagliga ”samla-dagsljus- promenad”, så var tjatterrösten igång. Samtidigt så drogs jag med en förfärligt spastisk vänstersida. Det känns som om någon har fäst ett gummiband mellan käken, axeln, höften, knä och fotled. Jag måste jobba emot spasticiteten för att överhuvudtaget ta mig fram. Det är jobbigt och tröttsamt och så förbannat meningslöst. Men jag gick ändå i nästan en timme och trotts att tjatterrösten malde på om hur orättvist det är att jag är spastisk och funktionsnedsatt så lät jag den inte vinna. Jag höjde volymen på meditationsmusiken i mina hörlurar och tänkte tyst för mig själv: ”Don’t mess with me. I’m a strokesurvivor”! Forza!
 
 

Att vara snäll emot hjärnan

Publicerad 2017-01-09 20:01:00 i Allmänt,

Läser i dagens DN om läkaren och psykoterapeuten Pia Dellson, som drabbats av utmattningssyndrom. Hon berättar om hur hon som välutbildad, speciellt inom detta område, tänker att hon borde ha vetat bättre men ändå inte var uppmärksam på sin kropps egna signaler. Till sist gick det inte längre. Utmattningen var ett faktum.
 
 
Vägen tillbaka har varit snårig och nu har hon skrivit en bok med titeln: ”Väggen – en psykiatrikers noteringar”. Det skulle vara lätt att raljera över detta faktum. ”Äsch, jag var så utbränd så jag skrev en bok”. Många med den diagnosen är glada om de kan läsa en serietidning. Men när jag läser artikeln så inser jag att hon har erfarenheter och klokheter som kan komma andra människor till nytta. Där drar jag paralleller till min egen situation. Som ”strokesurvivor”/”medicinskt mirakel” och diagnostiserad med utmattningssyndrom.
 
Jag och min hjärna är utmattad och behöver vila och lugn och ro. Ändå bloggar jag. Det ger mig någon form av mening och är helt fritt från prestationskrav. På något vis är det vilsamt att i egen takt, i lugn och ro formulera tankar och skriva ned dem. Bara så som det är.
 
Det var några saker som fastnade när jag läste artikeln. Tips på hur man kan laga hjärnan när den har gått sönder, vilket var hennes benämning på utmattningen. Ett av tipsen var att vara snäll mot hjärnan. Det där med att vara snäll mot hjärnan fastnade hos mig. Hur snäll är jag egentligen emot min egen hjärna? Vilka möjligheter till vila och omsorg ger jag den? Det är lätt att skylla på det ständiga informationsflödet. Stressen i samhället, de många intrycken. Men det ligger faktiskt något i att vi har ett eget ansvar för att se till att hjärnan mår bra. Den där balansen, ni vet. Jag funderade ett tag på hur jag kan var extra snäll mot min hjärna efter min stroke och min utmattning? Några saker har jag bloggat om tidigare. Tex Mindfulness, yoga och motion.
 
Men även att träna sig på att göra saker långsamt.
 
Ett tips som hon tar upp i artikeln var: Att göra mysiga, lugnande saker för hjärnan. Tala tröstande till den när den stressar upp sig. Pyssla om den som ett älskat husdjur. Det sista gjorde att jag fick en bild av en människa som har plockat ur hjärnan ur huvudet och sitter med den i knät och klappar på den. Det kändes mindre tilltalande,
 
men frågan kvarstår: Hur snäll är jag mot min hjärna? Vad kan jag göra för att ge min hjärna optimala förutsättningar för att läka och bli lugn igen? När man en gång har fått ett sår i hjärnan, så har den mycket svårare att hantera stress och går det tillräckligt långt så slutar vissa funktioner att fungera. Man kan få yrsel, bli illamående, kanske blir man helt oförmögen att fatta beslut.
 
Man kan bli ståendes vid fruktdisken i en kvart eftersom man helt enkelt inte kan fatta beslut om vilka bananer man ska välja. Det finns ju så många…… Andra funktioner som kan krascha är minnet och/eller orienteringsförmågan. Gångförmågan. You name it. Man kan helt plötsligt ”vakna upp” någonstans utan att veta var man är eller hur man kom dit. Det hela är fruktansvärt skrämmande. Då har det gått för långt.
 
Det gäller att vara varsam om hjärnan. Motion och meditation är bra. Det vet vi och det har jag redan skrivit om, men att göra saker långsamt och liksom pyssla om hjärnan är något nytt och det ska jag lägga till i min verktygslåda. Nu ska här pysslas om.
 
 
Tack hjärna <3! Du förtjänar detta <3!
 

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela