strokesurvivor.blogg.se

Min stroke har fått långsiktiga konsekvenser för mig och mitt liv. Detta i form av en spastisk pares och en ofrivillig muskeltonus på hela vänster sida av kroppen. Jag har dessutom fått ett nedsatt arbetsminne och en nedsatt koncentration. Dessa deficit, som det så tjusigt heter på läkarspråk, kompenserar jag kraftigt för. Detta gör att jag fungerar hyggligt bra i min vardag. Utöver det att jag kompenserar för mina fysiska och psykiska funktionsnedsättningar, så lider jag av svår hjärntrötthet. Hjärntrötthet kan vara förrädisk eftersom den kan variera från dag till dag. Vissa dagar fungerar jag som en ”normal” människa för att dagen efter vara totalt utslagen. En av mina sjukgymnaster förklarade för mig att min ”lugn och ro knapp” i hjärnan inte längre fungerar. Jag lever under en ständig stress, som egentligen inte har någon logisk förklaring mer än att ”lugn och ro knappen” är ur funktion. Under de senaste veckorna har tröttheten blivit så stor att den har fått även fysiska konsekvenser. Jag har tom fått svårt att gå, vilket egentligen inte är så konstigt om man tänker efter…Men inte mindre frustrerande för det. Vad kan jag då göra? Vila, aktivt. Andas, meditera, motionera - rimligt. Det är den mentala energin som tar slut. När den är slut orkar jag liksom inte hålla mig själv utan jag flyter ut, blir till en svart sörja och ångesten och oron tar ofta över. Då ser jag på världen genom svarta glasögon. Allt blir dovt och grå/svart. Jag funderar över vad meningen med livet är och om det är värt att leva ett liv med denna ständiga trötthet? Samtidigt så har jag också en massa energi och kraft och vill göra saker. Vill förbättra livet för oss som lever med funktionsnedsättningar efter stroke. Det ger mig energi och det ger mitt liv en mening trots allt. Därför föreläser / bloggar jag och engagerar mig i Strokeriksförbundet, Strokeföreningen och SMIL. Jag är på intet vis en martyr. Jag har valt att dela med mig av med och motgångar. Jag väljer att bjuda på mig själv och vara öppen. Även om det av vissa uppfattas om att jag ”gnäller”. Jag brukar skämtsamt peppa andra genom att hävda att skrika: ”Babianröv” ibland är den bästa medicinen. Vad jag menar med detta är att det är naturligt att vara arg och ledsen över att vara funktionsnedsatt efter en stroke, och att det är bättre att bli av med sorg och frustration och liksom skrika ut den istället för att vända den inåt och bli depressiv. Min förhoppning är att jag genom att blogga och föreläsa kan hjälpa andra. Minska känslan av ensamhet och utsatthet hos andra drabbade, och därigenom verka för visionen: ”Ett värdigt liv efter stroke”. Nu har jag skickat ut familjen på Frisbee golf och jag ska så sakteliga maka mig ut och andas lite frisk fjällluft! Ska bara kravla mig ur nattlinnet först :)! Kärlek och omtanke till alla survivors därute. Tillsammans är vi starka! Forza!!!!!