strokesurvivor.blogg.se

Hej! Jag heter Anneli och jag är född 1971. 2003 drabbades jag av en massiv stroke. I den här bloggen kommer jag att dela med mig av mina erfarenheter efter att ha drabbats av en stroke mitt i livet. Jag delar med mig av de verktyg som jag använde mig av för att åstadkomma det som enligt läkarkåren är ett mirakel. Jag delar med mig av träningstips, både mentala och fysiska. Jag kommer också att skriva om de svårigheter som man ofta möter när man lever med en trasig hjärna. Jag kommer framförallt att ta upp s.k dolda funktionshinder. Min förhoppning är att inspirera människor och öka förståelsen för oss som har drabbats av stroke mitt i livet. Om jag genom att dela med mig av min historia kan hjälpa någon annan så blir min stroke plötsligt meningsfull. Scrolla ned till mitt första inlägg för att ta del av min historia/bakgrund. Hjälp mig att sprida information om denna folksjukdom som drabbar någon var 20 minut. Stroke är en av de främsta orsakerna till funktionsnedsättning och död i Sverige idag och 20% av de som drabbas är i arbetsför ålder. Vill du stödja mig och min mission så gå gärna med i STROKE riksförbundet. Där arbetar jag aktivt för visionen: " Ett värdigt liv efter stroke". Tillsammans är vi starka!

Tankar ifrån en hjärnskadad blondin på familjesemester i Idre

Publicerad 2016-07-28 13:14:00 i Allmänt,

Min stroke har fått långsiktiga konsekvenser för mig och mitt liv. Detta i form av en spastisk pares och en ofrivillig muskeltonus på hela vänster sida av kroppen. Jag har dessutom fått ett nedsatt arbetsminne och en nedsatt koncentration. Dessa deficit, som det så tjusigt heter på läkarspråk, kompenserar jag kraftigt för. Detta gör att jag fungerar hyggligt bra i min vardag. Utöver det att jag kompenserar för mina fysiska och psykiska funktionsnedsättningar, så lider jag av svår hjärntrötthet. Hjärntrötthet kan vara förrädisk eftersom den kan variera från dag till dag. Vissa dagar fungerar jag som en ”normal” människa för att dagen efter vara totalt utslagen. En av mina sjukgymnaster förklarade för mig att min ”lugn och ro knapp” i hjärnan inte längre fungerar. Jag lever under en ständig stress, som egentligen inte har någon logisk förklaring mer än att ”lugn och ro knappen” är ur funktion. Under de senaste veckorna har tröttheten blivit så stor att den har fått även fysiska konsekvenser. Jag har tom fått svårt att gå, vilket egentligen inte är så konstigt om man tänker efter…Men inte mindre frustrerande för det. Vad kan jag då göra? Vila, aktivt. Andas, meditera, motionera - rimligt. Det är den mentala energin som tar slut. När den är slut orkar jag liksom inte hålla mig själv utan jag flyter ut, blir till en svart sörja och ångesten och oron tar ofta över. Då ser jag på världen genom svarta glasögon. Allt blir dovt och grå/svart. Jag funderar över vad meningen med livet är och om det är värt att leva ett liv med denna ständiga trötthet? Samtidigt så har jag också en massa energi och kraft och vill göra saker. Vill förbättra livet för oss som lever med funktionsnedsättningar efter stroke. Det ger mig energi och det ger mitt liv en mening trots allt. Därför föreläser / bloggar jag och engagerar mig i Strokeriksförbundet, Strokeföreningen och SMIL. Jag är på intet vis en martyr. Jag har valt att dela med mig av med och motgångar. Jag väljer att bjuda på mig själv och vara öppen. Även om det av vissa uppfattas om att jag ”gnäller”. Jag brukar skämtsamt peppa andra genom att hävda att skrika: ”Babianröv” ibland är den bästa medicinen. Vad jag menar med detta är att det är naturligt att vara arg och ledsen över att vara funktionsnedsatt efter en stroke, och att det är bättre att bli av med sorg och frustration och liksom skrika ut den istället för att vända den inåt och bli depressiv. Min förhoppning är att jag genom att blogga och föreläsa kan hjälpa andra. Minska känslan av ensamhet och utsatthet hos andra drabbade, och därigenom verka för visionen: ”Ett värdigt liv efter stroke”. Nu har jag skickat ut familjen på Frisbee golf och jag ska så sakteliga maka mig ut och andas lite frisk fjällluft! Ska bara kravla mig ur nattlinnet först :)! Kärlek och omtanke till alla survivors därute. Tillsammans är vi starka! Forza!!!!!

Ett steg fram och två tillbaka

Publicerad 2016-07-20 20:00:34 i Allmänt,

Framsteg. Framsteg är något man ofta talar om i rehabilitering efter stroke. Vi vill se och uppleva att vi blir bättre. Återfår förlorade förmågor. Jag gör ständigt framsteg. Även efter snart 13 år. Jag tränar och vilar och hittar strategier för att fungera så optimalt som möjligt. Framstegen är inte lika tydliga som i början men de finns. Tyvärr tar jag även ibland två steg tillbaka. Mitt vänstra ben har inte fungerat under de senaste dagarna. Det är knyckigt och ryckigt och spastiskt. Människor frågar vad som har hänt med mitt ben. När jag orkar så berättar jag att jag har haft stroke men ibland så skyller jag på en korsbands-skada, vilket förvisso är helt sant också. När jag berättar att jag har stroke så blir nästan alltid kommentaren: “Va? Du som är så ung!!!!!!!” Då känner jag mig tvungen att berätta. Förklara. Även om jag på intet vis behöver förklara egentligen. Men oftast berättar jag. Dessutom känner jag människors undrande blickar när jag tar mig fram efter bästa förmåga. På T-centralen, idag tex. Eller när jag ska stiga av pendeltåget. Om jag sitter innerst så vågar jag inte stiga ut i gången förrän tåget har stannat helt och jag känner människors blickar på mig. Varför går hon inte? Vad väntar hon på? Jag har en gång satt mig i knät på en dam när jag tappade balansen och det vill jag inte göra om! Hon kunde ju ha klämts ihjäl och jag blir anklagad för dråp. Jag skulle helt kunna strunta i att/om människor undrar, men jag skäms. Vill inte vara avvikande. Vill inte sticka ut. Jag har tränat så hårt för att kunna gå igen och för att kunna leva ett normalt liv. Vilket innefattar att stiga ut i gången på pendeltåget redan innan tåget har stannat vid perrongen. Besöket i stan idag fick mig att minnas att jag inte är normal ( går som en “normal” människa) och aldrig kommer att bli det heller. Jag kan gå och klarar av att hantera spasticiteten för det mesta, men inne i stan med alla intryck så fungerar det inte. Jag tyckte förfärligt synd om mig själv! Så kom jag att tänka på bilden här bredvid. Den talade till mig. “Du är annorlunda. Det är det som gör dig så vacker.”. Vissa dagar skulle jag hellre vara vanlig och…ovacker. Är man ful då???? Eller? Nu sofftjänst resten av kvällen. Because I'm worth it <3!

Vikten av att tänka positivt - det tål att upprepas.

Publicerad 2016-07-18 12:23:53 i Allmänt,

Det är bra att vara positiv. Det får vi ofta tidigt lära oss i livet. Att tänka positivt och att välja positiva tankar har för mig blivit ett sätt att överleva, efter min stroke. Det är ett val, men det är för den delen inte ett enkelt val. Det kräver beslutsamhet och energi. Man får boosta sig själv med positiva tankar. Aktivt fokusera på det som är gott och bra i livet. Det man har att vara tacksam över. För det finns alltid något att vara tacksam för och oavsett hur mycket det finns i glaset så kan man se det som halvfullt eller halvtomt. Kruxet är bara att det krävs energi för att orka välja positiva tankar och känna tacksamhet. Hjärntrötthet är förödande i sammanhanget. Då tar den mentala energi ofta slut och alla mina goda föresatser om att tänka positivt rinner ut som en pöl på golvet och jag har inget som ”håller ihop mig”. Då gör plötsligt Pastor Ågren entré på scenen. Han påminner mig om hur orättvist det är att jag är sjuk och funktionsnedsatt. Han påpekar att jag är ful, sned och defekt. Han frågar vad det är för mening med mitt liv egentligen? Varför ska du kämpa och träna? Du blir ju ändå aldrig frisk igen. Se på dig. Vilken mupp du är. Du har nästan alltid ont någonstans och så är du jämt trött. Vad är det för liv, egentligen? Min sköld mot Pastorn är att vila, aktivt, innan den mentala energin är slut. Fokusera på andningen i några minuter och bara observera det om pågår i mitt sinne och i min kropp. Humor är också ett effektivt vapen som jag tidigare har beskrivit. Pastorn ser faktiskt ganska lustig ut när han ”lommar” iväg i sin svarta kåpa med hasande fötter. Han mummlar: ” Jaha, då får jag väl hänga i kloakerna ett tag till då”. Stackars pastorn. Han behöver nog en coach. När den mentala energin är påfylld orkar jag plötsligt välja ljusa tankar som för mig dit jag vill vara. För det är ju så att genom våra tankar skapar vi världen. Ett annat verktyg som jag ska beskriva mer en annan dag är vikten av att ha en målbild. En klarhet och tydlighet över var man är på väg eller var man vill vara. Just nu har jag en affirmation som de flesta kan använda. Jag läser den flera gånger varje dag. Den är på engelska: ” I am whole, perfect, strong, powerful, loving, harmonious and happy”. Läs den, säg den, sjung den, skriv ned den. Ett annat av mina favorituttryck som faktiskt fungerar är: ”Fake it til you make it”. Vi är survivors och tillsammans är vi starka! Forza!

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela