strokesurvivor.blogg.se

Hej! Jag heter Anneli och jag är född 1971. 2003 drabbades jag av en massiv stroke. I den här bloggen kommer jag att dela med mig av mina erfarenheter efter att ha drabbats av en stroke mitt i livet. Jag delar med mig av de verktyg som jag använde mig av för att åstadkomma det som enligt läkarkåren är ett mirakel. Jag delar med mig av träningstips, både mentala och fysiska. Jag kommer också att skriva om de svårigheter som man ofta möter när man lever med en trasig hjärna. Jag kommer framförallt att ta upp s.k dolda funktionshinder. Min förhoppning är att inspirera människor och öka förståelsen för oss som har drabbats av stroke mitt i livet. Om jag genom att dela med mig av min historia kan hjälpa någon annan så blir min stroke plötsligt meningsfull. Scrolla ned till mitt första inlägg för att ta del av min historia/bakgrund. Hjälp mig att sprida information om denna folksjukdom som drabbar någon var 20 minut. Stroke är en av de främsta orsakerna till funktionsnedsättning och död i Sverige idag och 20% av de som drabbas är i arbetsför ålder. Vill du stödja mig och min mission så gå gärna med i STROKE riksförbundet. Där arbetar jag aktivt för visionen: " Ett värdigt liv efter stroke". Tillsammans är vi starka!

Medveten närvaro eller härvaro

Publicerad 2016-03-31 14:51:00 i Allmänt,

När lever vi egentligen?

Att ställa sig den frågan  kan vara ganska nyttigt.

I dagens prestations,- och konsumtionssamhälle har behovet av medveten närvaro vuxit sig starkare. Människor har ett behov av att stanna upp. Andas, landa, här och nu. Detta är ett behov som kanske tidigare uppfylldes genom den stillhet religösa ritualer ger men som de flesta av oss har rationaliserat bort. Vi ska vara rationella och effektiva Vi springer på fortare och fortare i jakt på…. ja, vad då, egentligen?

Livet är här och nu. Det är det enda vi med säkerhet vet. Att livet pågår här och nu. Mitt framför ögonen på oss. 

Jag tror också att vi i denna eviga jakt på det där ogripbara som vi jagar, har förlorat mycket av det som ger livet en verklig mening. Att vara nära: Sig själv, sin själ, sin kropp, i sin andning. Att vara nära sina barn, sin hund eller katt eller sin älskade. Att umgås med grannar, vänner, arbetskamrater.. Alla ovanstående exempel är bevisat stressreducerande. Vi behöver varandra. Vi har inte tid att sluta göra sådant som får oss att må bra. Ett bevis på detta är hur lavinartat den psykiska ohälsan stiger i samhället. Vi behöver tänka om.

En kram som varar i tjugo sekunder sätter igång massor av välgörande processer i kroppen. Att ta några djupa andetag likaså. När vi stressar frigörs kortisol i blodet. Fysisk akivitet och att svettas rensar ur kortisolet., Om vi inte rör oss och svettas ut kortisolet så blir det kvar i kroppen och risken är att det gör oss sjuka.

Bra tänker vi då klämmer jag in ett träningspass med en  pt på vägen hem ifrån jobbet eller på lunchen så var den saken löst..Effektivt som fasen, och det är ju bra. Effektivt gillar vi. En joggingtur i skogen eller en stilla promenad kanske skulle vara ännu bättre men det har vi oftast inte tid med. Jo, någon pliktskyldig sväng i skogen kan vi eventuellt få till...på söndagen mellan 11 och11.40. 

Undrar hur vårt samhälle skulle se ut om vi för en dag skulle bestämma oss för att verkligen leva. Fullt ut I nuet.  Tänk om vi tog  oss tid att stanna upp och verkligen se  de människor vi möter. Tänk om vi tog oss tid att lyssna. Inåt och utåt.  Nyfiket och öppet.  Lyssna inåt till sin inre röst/ sin inre visdom. För det finns en visdom inom oss alla men vi har slutat att lyssna. För att kunna höra sin egen inre röst behöver vi stanna upp. Vi behöver bli medvetna om vilka tankar som finns där, vilka känslor,  och hur det känns i kroppen. Utifrån en medvetenhet har vi sedan möjlighet att välja. Stillheten lämnar plats för något annat och då kan vi kanske höra.

Min stroke 2003 satte  ett väldigt abrupt stopp på det hamsterhjul jag befann mig i. Plötsligt slutade det att snurra och allt blev tyst och stilla. Först hade jag fruktansvärd ångest. Jag mådde verkligen sämre än jag någonsin gjort. Jag var förlamad, vilket var fruktansvärt. Dessutom kunde jag inte motionera bort ångesten. Hela min värld hade vänts  upp och ned och mitt närminne var kraftigt påverkat. Ingenting var som det hade varit och hur framtiden skulle bli hade jag ingen aning om. Jag var vettskrämd  Jag hade tappat kontrollen fullkomligt. Mitt i allt hade jag ju blivit mamma också men jag kunde inte vara med mitt nyfödda barn eller hans storebror som då bara var tre år.  Hur skulle det bli med allt?? 

Det var då jag hörde klockan ticka i mitt sjukhusrum: tick-tick-tick-tick. Det gjorde mig tokig detta tickande. Men så var det som om jag plötsligt insåg att för varje tick så var det ok. Då stod jag ut. tick - nu, tick - nu, tick -nu, osv. Insikten var plötsligt klar: Om jag lever här och nu. Ett tick i taget så klarar jag det. Om jag lägger märke till tankar om det som har varit och om det som ska komma och låter dem vara och bara fokuserar på nuet, så mår jag faktiskt rätt ok :). insikten landade tungt inom mig. Jag kunde inte minnas saker som hänt för en timme sedan. Det var borta. Jag var här och nu. min rehab har jag försökt att återerövra det liv jag levde innan min stroke men har gång på gång tvingats att inse att det inte är möjligt. Det är inte värt det.  Jag har ett annat liv idag, drygt 12 år efter min stroke. Jag tvingas hålla ett lugnare tempo. Göra en sak åt gången och planera mitt liv så att jag får regelbunden vila och återhämtning.                               

Jag har i veckan avslutat en mindfulnessgrupp som jag har lett i Strokeföreningen  och det slår mig, gång på gång, vilket värdefullt redskap vi har i våra andetag. Andas in ny energi, nytt friskt syre och andas ut det som behöver rensas ut. Att bara sitta still och lyssna på och observera sin andning är värsta mirakelmedicinen. Tre djupa andetag hjälper dig att komma till baka till livet. Ditt liv som pågår här och nu. 


Med kärlek och medkänsla!

 

/Anneli ( Strokesurvivor)

 
 
 
 
 
 
 

 



Att bli medveten och att välja

Publicerad 2016-03-15 16:04:00 i Allmänt,

Jag prenumerar på positiva affirmationer via en app. i min telefon.

 

Dagens affirmationer handlade om utveckling.

  • Allt som händer mig ger mig möjlighet att utvecklas.

  • Jag är tacksam över att jag tar ansvar för det som händer mig.

  • Jag uppskattar mig själv för att jag väljer att utvecklas genom mina livserfarenheter.  

    Jag beslöt mig för att val skulle bli dagens ämne i min blogg.

För visst handlar det till väldigt stor del om val. I livet alltså…...

Val av tankar. Val av förhållningssätt.

För att om möjligt kunna “välja” tankar så behöver vi först bli medvetna om vilka tankar vi tänker. Vilka tankar som finns där.

Utifrån en medvetenhet har vi möjlighet att välja. Jag säger inte att det är enkelt men utan medvetenhet är det inte möjligt att välja,  och om vi inte själva väljer så är risken stor att vi blir “offer”. Offer för omständigheter. Det är för att förhindra detta som  ovanstående affirmationer kan vara verksamma. Affirmationer funkar faktiskt, förresten

.

Det handlar om förhållningssätt,  och förhållningssätt kan vi faktiskt välja. Från och med nu kan du välja. Idag är första dagen på resten av ditt liv.

 

Jag väljer tex inte att se mig själv som strokedrabbad. Jag är en strokesurvivor. Det ger mig kraft och energi att leva vidare trots att livet många gånger är otroligt utmanande när man har en “trasig” hjärna. Som Mary Kay sa: ” Winners nerver Quit. Quiters never win.” I hennes fall handlade det om att sälja hudvårdsprodukter och smink men jag tycker att citatet funkar i väldigt många fler situationer.

 

I’m a winner.  Eller snarare: I'm a  survivor.

 

Vi är 30.000 per år i Sverige som drabbas av stroke. Några överlever inte. Några blir rullstolsbundna. Några blir personlighetsförändrade. En del är medvetna om att de har blivit personlighetsförändrade. Vissa är omedvetna och tycker att omgivningen har blivit konstig. Många lever med dolda funktionsnedsättningar som afasi, nedsatt koncentration, dåligt minne, svårigheter att hitta, svårigheter att svälja mm, mm. Många lever med en enorm mental trötthet/utmattning och depression.

Men vi lever och vi har alla ett ansvar att göra det bästa av det liv vi har.

Vilka tankar tänker du och vilka tankar lyssnar du på?

Visar du dig själv och omgivningen kärlek och medkänsla?

Vilka tankar för dig dit du vill vara? Vika tankar gör dig till den du vill vara?

Idag är första dagen på resten av dit liv!

 

Kärlek och medkänsla ❤️ önskar jag till alla och envar!

 

 

Bildresultat för val av tankar

 

 

Kopia av IMG_3935.JPG

 

Gå dit hjärtat leder dig

Publicerad 2016-03-14 19:34:49 i Allmänt,

Att lyssna på sin inre röst 

Humlan kan inte flyga ty vingarna är för små

Den struntar i allt man säger och flyger ändå

Säg mig du lilla humla hur går den flykten till

Humlan bara mumlar man kan allt som man vill

 

Dikten ovan har jag ofta hänvisat till när jag varit ute och föreläst, på temat ”tankens kraft” och om att nå sina mål i livet.

Jag refererar till forsking och exempel på hur människan med hjälp av ”tankens” kraft fått det omöjliga att bli möjligt. Sanningen är den att hade människan inte utmanat sig och vågat tänka nytt och stort så hade vi kanske fortfarande gått på alla fyra. Jag ser framför mig en mörk kväll när apmänniskorma har samlats kring elden för en stunds samvaro innan man går in i sina grottor för att sova. Plötsligt säger en apmänniska. Låt oss kalla honom Ove: ”Men hörrni, jag har funderat på det där med att gå på alla fyra. Vore det inte bättre att gå på två ben?

-Vaddå upprätt menar du? Frågar en nyfiken apmänniska?

-Ja.

-Men, vad skulle det vara bra för? Vi har ju alltid gått på alla fyra.

 -Ja, då kan man lättare plocka och bära saker med händerna och vi borde kunna ta oss fram fortrare. Om vi är upprätta så  ser längre och kan upptäcka faror i bättre tid. Svarar kanske Ove.

Föreställ dig tumulltet som följer. Ett ap-tjatter.

”Vad då? Vi har ju alltid gått på fyra ben.” Det har apmänniskor, inte för att jag tror att de kallade sig apmänniskor, alltid gjort. Det har funkat bra. Varför ändra? Hur ska det gå till? Hur ska vi kunna hålla balansen? Vi kanske ramlar och slår oss? Vi har det väl bra som vi har det osv osv.

Kanske är det så att vi räds förändring? Vi vill gärna stanna i det som är bekant. Det ger oss en känsla av trygghet. En känsla av kontroll. Men sanningen är den att utveckling är oifrånkommligt. Det är en del av vår existens.  För att något nytt ska kunna födas behöver vi lämna plats för det. Vi behöver ta steget ut över stupet, in i det okända och våga och tro att vi hittar en lösning. Tron kan försätta berg brukar man ju säga och jag ärövertygad om att det är precis så.

Jag var länge en humla efter min stroke. Jag flög fast att jag inte kunde. Nåja, jag sprang/joggade fast att jag inte skulle kunna gå över huvud taget. Jag trodde att det var möjligt och då gick det till slut.

Jag har trott att om jag verkligen vill och tror att det är möjligt så kommer jag att bli helt återställd.  Jag behöver bara anstränga mig lite mer. Vara lite mer positv. Fokusera lite mer på möjligheterna.

Men allt är faktiskt inte möjligt.

Jag har försökt att hantera/acceptera min hjärntrötthet. Den som jag hävdade att jag hade blivit av med. Det är möjligt att jag behöver vila lite oftare men jag kan hantera det. Jag ”power-vilar”.

Jag vet att jag behöver ta pauser. Stänga av. Stänga ögonen För att stoppa inflödet av nya synintryck. Jag vet att jag har en spastisk pares som tar energi, mycket energi och att det krävs oändligt mycket mer energi av mig för att tex gå, stå eller bara sitta rakt upp på en stol.

 En sjukgymnast jag träffade en gång berättade att det tar nio gånger så mycket energi för en hjärmskadad person att dammsuga ett rum som för en frisk. Jaghar ingen aning om hur han hade kommit fram till detta men det ligger troligen något i det.

Ofta glömmer jag bort min hjärntrötthet, kanske är det ett försvar eller någon slags förnekelse. Jag glömmer bort att jag har andra förutsättningar än friska människor. Jag hänger glatt med i omgivningens tempo. Speciellt när det är roliga saker på gång, som träning, fest eller motsvarande.

Jag får surt betala. I efterhand. Ofta blir jag sängliggandes med svår huvudvärk, muskelvärk och illamående, ofta får jag svår yrsel och faktiskt dödslängtan. Döden känns vid de värsta tillfällena som en lockande utväg. Då får min hjärna äntligen vila. Jag får väldigt stark ångest men jaglyssnar inte. Jag vill så mycket. Ofta lyssnar jag inte förrän kroppen säger åt mig på skarpen. Därav yrsel, knäskador, ryggproblem, magkatarr, huvudvärk mm mm. Men jag kan om jag verkligen vill. Då hittar jag en väg.

När jag tänker efter så framstår jag som ganska korkad.

Jag har en annan hjärna efter min stroke och allt är faktiskt inte längre möjligt. Eller priset jag får betala är alltför högt.

När man inte lyssnar så slår livet  till sist undan benen på en. Vilet det har gjort för mig. Jag har kommit till insikt om att jag faktiskt var på väg åt helt fel håll.

Nu har jag fått en ny hjärna och en ny chans. Att fånga dagen och göra sådant som ger mig energi och glädje. En ny chans att gå dit hjärtat leder mig. Men man behöver vara i stillhet för att kunna höra sitt hjärta. Så nu ska jag inte längre fokusera så mycketpå utveckling utan kanske mer på ”inveckling”, dvs lyssna inåt, till min inre röst och till den visdom som vi alla har tillgång till.

Ja, jag ska lyssna...........

Kan du höra ditt hjärta?

 
 
 
 
 
 
 
 

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela