Tacksamhet, sinnesro och medvetna val
Mitt huvud har sagt ifrån igen. Sedan flera dagar tillbaka har jag kraftig huvudvärk. Jag kommer på mig själv med att tänka: ”Jag håller nog på att bli sjuk, eftersom det känns så konstigt i kroppen”. Jag tvingades ställa in helgens alla roligheter, som jag hade planerat. Istället har jag ägnat mig åt att sova, utöva lite trädgårdsterapi och vila. Huvudvärken vill ändå inte ge med sig. Kinderna är illröda. Som om jag skulle ha hög feber. Fast det har jag inte. Att träna är inte att tänka på, i nuläget.
Det gäller att överleva. Andas. Ta ett andetag i taget. Med tröttheten och huvudvärken kommer Pastor Ågren. Han lurar bakom varje hörn och försöker få mig att hitta anledningar att må dåligt. Något att oroa sig för. För en stund sedan satt jag i min fåtölj i vardagsrummet och drack kaffe. Jag tittade ut genom fönstret och såg på träden utanför. En plötslig känsla av ro och frid infann sig. Som om jag vore värd denna känsla av ro och frid och stillhet. Denna känsla som oftast bara infinner sig i den absolut medvetna närvaron.
Jag fick en plötslig förnimmelse av livet. Vips var Pastor Ågren framme och den här gången hade han Luther med sig: ”Så du ska sitta här och lata dig? Leva på samhället och alla andra människor som sliter och släpar? Är det verkligen rätt?” Sitta här och dricka kaffe och titta på träden. En måndag förmiddag? Det är så otroligt svårt att acceptera, och leva med, dolda funktionsnedsättningar. Den här förlamande hjärntröttheten som gör att jag knappt orkar leva. Som gör att mina kinder blossar och att huvudet dunkar. Det är så orättvist. Det är så mycket jag skulle vilja göra och orka.
I DN var det fullt med artiklar om terrordådet i Stockholm men det var något annorlunda med de artiklar som var skrivna idag. De var fyllda av hopp. De var fyllda av tecken på samhörighet, kärlek och gemenskap. Att vi står starka tillsammans och vägrar att ge efter för rädsla och hot. Jag fick åter den där känslan av sammanhang.
Att saker sker av en mening och att vi faktiskt kan väljas vad vi lägger vår fokus på. Därför valde jag att faktiskt sitta kvar i fåtöljen. Jag tog faktiskt en extra kopp kaffe och sedan beslöt jag mig för att skriva om detta i min blogg. Om insikten att livet till stor del handlar om val. J
ag har också bläddrat igenom min enorma hög av olästa tidningar i helgen. Där läste jag om en kvinna som förlorat sin son när han bara var fem år. Jag läste om hur hon vägrade hamna i bitterhet över att hon inte fått behålla sin son i livet. Hur hon aktivt varje dag väljer att känna tacksamhet över den tid hon fick tillsammans med sin son. Återigen det där med tacksamhet och val. Är det möjligt att känna tacksamhet över att ha drabbats av en stroke? Nja, inte direkt. Å andra sidan har min stroke gjort att jag nu har möjlighet att sitta i min fåtölj en helt vanlig måndag och dricka kaffe och titta på träden.
Jag är tvingad att vila och inte göra någonting. Även fast det strider emot hel min natur och allt jag står för, så har jag inget annat val. Om jag inte hade mina dömande tankar så skulle jag vara fri. Därför noterar jag tankarna och släpper dem sedan. Andas in. Andas ut. Det är allt. ”Skänk mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, kraft att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.”
