strokesurvivor.blogg.se

Hej! Jag heter Anneli och jag är född 1971. 2003 drabbades jag av en massiv stroke. I den här bloggen kommer jag att dela med mig av mina erfarenheter efter att ha drabbats av en stroke mitt i livet. Jag delar med mig av de verktyg som jag använde mig av för att åstadkomma det som enligt läkarkåren är ett mirakel. Jag delar med mig av träningstips, både mentala och fysiska. Jag kommer också att skriva om de svårigheter som man ofta möter när man lever med en trasig hjärna. Jag kommer framförallt att ta upp s.k dolda funktionshinder. Min förhoppning är att inspirera människor och öka förståelsen för oss som har drabbats av stroke mitt i livet. Om jag genom att dela med mig av min historia kan hjälpa någon annan så blir min stroke plötsligt meningsfull. Scrolla ned till mitt första inlägg för att ta del av min historia/bakgrund. Hjälp mig att sprida information om denna folksjukdom som drabbar någon var 20 minut. Stroke är en av de främsta orsakerna till funktionsnedsättning och död i Sverige idag och 20% av de som drabbas är i arbetsför ålder. Vill du stödja mig och min mission så gå gärna med i STROKE riksförbundet. Där arbetar jag aktivt för visionen: " Ett värdigt liv efter stroke". Tillsammans är vi starka!

I'm a strokesurvivor. What's your superpower?

Publicerad 2017-02-20 20:31:00 i Allmänt,

Jag har tidigare skrivit om humor. Att använda humor som vapen. För att ”ta udden” av det sorgliga och liksom orka kämpa vidare. För att livet efter en stroke handlar mycket om att kämpa det är det inget som helst tvivel om. Det går att ta sig vidare men det är ett hårt arbete, både fysiskt som mentalt. Egentligen borde det delas ut medaljer till alla oss som lever med trasiga hjärnor. På den som jag, härmed, delar ut till samtliga survivors står det: ”Don’t mess with me. I’m a strokesurvivor”. What’s your superpower?
 
Medaljen kan vara gjord av marsipan, eller choklad eller något annat som går att äta. Fast då vill man ju inte spara den. Vem vill ha en gammal äcklig marsipanmedalj på väggen? Kommer den att mögla? Vill man så får man den naturligtvis i ett mer beständigt material. Att återfå förmågor som gått förlorade i.o.m en stroke är ett mål för många. Man vill kanske tex kunna äta snyggt med kniv och gaffel, kunna gå i en trappa, dansa, köra bil eller cykla. Initialt kan det handla om sådana basala saker som att klä på sig eller att planera och tillaga en måltid. Det är mycket som våra hjärnor håller koll på som vi inte riktigt tänker på förrän det inte fungerar längre.
 
Initialt kan man tex få lära sig sådant som: -att jag måste blöta håret innan jag häller schampo i det och att bh’n ska på innan jag klär på mig tröjan…… Senare kan det handla om att jag behöver hitta strategier för säkerställa att jag får med mig rätt saker i träningsväskan när jag ska till sjukgymnasten eller gymmet, eller komma ihåg var jag ställde bilen när jag åkte och handlade. Allt som förr skedde automatiskt i min hjärna tar nu energi.
 
 
Det mesta måste, i alla fall till att börja med, ske med hjälp av en medveten tanke. Så småningom så automatiseras handlingarna igen och sker mer och mer per automatik. OM. Det finns ett gigantiskt OM.
 
I alla fall i mitt fall. OM’et är att jag inte är trött! OM jag är trött så fungerar de automatiska processerna sämre vilket gör att de tar mer energi och det gör att min mentala energi minskar vilket gör att de automatiska processerna fungerar ännu sämre och….Ja, ni fattar. Den mentala energin som redan är låg, tar slut fort och det krävs mental energi för att fungera normalt. Det blir lätt en ond spiral.
 
Detta gör att jag ofta har fullt upp med att bara överleva och få ihop min vardag. Detta gör att livet ofta känns rätt meningslöst. Vem vill ägna sitt liv åt att överleva och planera vad och hur och vad man ska ha på sig och äta till middag? Jag finner mening genom att blogga, föreläsa om livet efter stroke och genom att engagera mig i SMIL (stroke mitt i livet) frågor.
 
Jag kämpar fortfarande med att hitta den där balansen.
 
Balansen som rubbades kraftigt av min stroke. Jag kämpar dagligen för att återfå den och sedan är det en utmaning att behålla den. Det är sannerligen inte alltid lätt och jag försöker att ha medkänsla med min stackars hjärna som kämpar så hårt för att hjälpa mig och min kropp att fungera och leva ett meningsfullt liv.
 
 
Så om meningen med livet är att leva ett meningsfullt liv så är jag på god väg!
 
Till alla superheros/survivors out there! Tillsammans är vi starka!
 

Kärleksfull vänlighet och medkänsla

Publicerad 2017-02-16 11:09:00 i Allmänt,

Att ta hand om sig själv på bästa sätt
 
Efter min stroke i slutet på 2003 så har Mindfulness blivit ett viktigt verktyg för mig. En viktig aspekt av Mindfulness är kärleksfull vänlighet och medkänsla. Att ta hand om sig själv på bästa sätt. Jag tänker att det är som med syrgasen på flygplanet. Du måste hjälpa dig själv innan du kan hjälpa någon annan. Vidare tänker jag att, vi kan omöjligt vara kärleksfulla vänliga varelser gentemot andra människor. om vi inte först är det mot oss själva.
 
Jag kommer ofta på mig själv med att ” slå på mig själv”. ”Nu är jag så där stressad och förvirrad igen”! Vad jag egentligen borde tänka är: ” Nu behöver jag ta bättre hand om mig själv.”
 
Jag är ofta frustrerad och ledsen över att jag inte kan gå lika fort längre, att jag inte kan bära och inte använda min vänstra sida fullt ut. Jag går kanske inte lika fort, men jag kommer fram ändå. Kanske några minuter senare men vad gör det egentligen? Det är ju bara tankar som gör att jag tycker att det är dåligt.
 
Numera får jag planera min tid mer omsorgsfullt och lägga in extra tid för att förflytta mig. En km tar inte längre 10 minuter att gå utan snarare 17. Dessutom är jag ofta helt slut både fysiskt och mentalt efter att ha förflyttat mig en km. Det är som det är och med tanke på den utmaning som jag och många andra som lever med trasiga hjärnor efter stroke dagligen hanterar så borde vi ha en stor guldmedalj, varje dag.
 
Det tar onekligen lång tid att komma till insikt om vilka långsiktiga konsekvenser en stroke får. Man får liksom gå på upptäcktsfärd i sitt eget liv. Nyfiket utforska hur den nya hjärnan fungerar. Ändra kurs och riktning efter vägen men framförallt visa sig själv och sin nya hjärna massor med kärlek och omtanke.
 
Jag brinner oerhört starkt för oss som drabbats av stroke. Världen (och de  krav) vi möter är ofta svår, ibland rent omöjlig, att hantera. Jag tycker att jag sakta, sakta börjar hitta en ny balans. Ett nytt sätt att leva. Ett liv som ger mig mening och glädje. Jag klär mig inte längre i kostym och stressar iväg till jobbet klockan 07.00.
 
Jag får ingen bonus, och jag har heller ingen hög lön. De flesta av mina gamla vänner finns inte längre kvar. Jag går inte på flashiga restauranger, jag handlar inte längre kläder på NK eller skor på Rizzo. Jag försökte att ta mig tillbaka men det gick inte. Min hjärna orkade inte med det pressade liv jag levde innan min stroke.
 
Efter att jag tredje gången rasat ihop i ren utmattning och fick diagnosen utmattningssyndrom till följd av bestående hjärntrötthet så har jag börjat acceptera och förstå min nya hjärna. Den behöver mer vila, ett lägre tempo och mer omtanke. Andra vänner. Ett annat liv.
 
Jag har en ny man, nya vänner. Jag mediterar, strosar i naturen, och så ofta jag kommer på det så visar jag mig själv kärleksfull vänlighet och medkänsla. Jag tänker att världen på många vis skulle vara en bättre plats om fler människor gjorde det till en vana att visa sig själva och omvärlden kärleksfull vänlighet och medkänsla.
 
Det optimala vore om de inte, liksom jag behövde en stroke och två utmattningsdepressioner, för att fatta detta.
 
Avslutningsvis vill jag citera John Lenon: ”Life is what happens to you, while you’re busy making other plans.” Och Buddha: “There’s no way to happiness. Happiness is the way.”
 
Mera kärleksfull vänlighet, medkänsla och glädje till alla och envar <3! Speciellt till oss survivors <3! ” Tillsammans är vi starka”
 

Med humor som vapen

Publicerad 2017-02-10 10:28:00 i Allmänt,

Med humor som vapen Jag trodde att jag tidigare behandlat detta ämne men nu jag hittar inget inlägg så i värsta fall så upprepar jag mig själv nu . Det får ni leva med.
 
Humor är nämligen ett av de  verktyg som har hjälpt mig vidare på vägen efter stroke. Då menar jag inte att skratta bort det onda eller göra sig rolig på sin egen bekostnad utan att ha "humor som vapen".
 
För mig är det ett sätt att distansera sig. Få lite perspektiv. Saker känns lite lättare att hantera om man ser det från ett humoristiskt perspektiv. Livet blir roligare om man ler och är glad oavsett omständigheter. De flesta nya vänner som jag har fått via stroken har jag väldigt roligt tillsammans med. Jag har ifs roligt med de flesta människor, men de som jag har lärt känna via strokeföreningen och Stroke riksförbundet är det något speciellt med. Kanske är det så att det faktum att livet plötsligt tar en annan vändning och oftast blir tufft som gör att man liksom omedvetet väljer att se det från den ljusa sidan. För att orka överleva?
 
Jag har varit djupt nere i depressions-träsket också, tro mig! Jag har ofta önskat att jag hade fått dö istället. Jag märker dock att ett positivt sinnelag och humor hjälper mig att hålla mig ifrån deppträsket. En förutsättning för att jag ska orka tänka positivt är att jag har energi.
 
Att jag får återhämtning och adekvat vila. Och att jag fyller på med positiva saker. Fyller på med glädje. Träning, dans, gemenskap, roliga filmer/böcker men även meditation, yoga och kravlösa promenader i naturen. Att bara strosa omkring och viska Tiddelipom. Som Nalle Puh.
 
Nu har jag dessutom fått tummen ur och har anmält mig till en kör. Joy voices. Det ska bli så kul! Forskning visar att vi blir lyckliga av att sjunga. Att sjunga tillsammans är välgörande för våra hjärnor. Likaså att meditera tillsammans och att skratta, dansa. Jag dansar zumba två gånger per vecka. Jag har numera lärt mig att bortse ifrån det faktum att jag ser relativt ”muppig” ut med min spastiska kropp. Det är så kul att dansa och det gör mig så glad.
 
Igår hade vi en SMIL (Stroke Mitt I Livet) träff i Strokeföreningen i Stockholms län. Det var inte så många som hade möjlighet att komma. Vi var fyra blondiner som träffades. Det fina med vår vänskap är att vi kan skratta åt oss själva och de ”tokigheter” som vi gör. Vi gav begrepp som ”Blondes have more fun”, en helt ny dimension. Vi lärde oss t.ex att det är dumt att ”popcorn-peka” och att om man ska gå på bio och är tre personer så behöver man inte köpa sex stycken biljetter. Det senare var ifs inte mitt fel/ utan bankens…… Man kan alltid försöka ”dra strokekortet” när saker inte fungerar, och fungerar inte det så kan man alltid skylla på att man är blond. Att då vara strokeskadadoch blond ger helt nya möjligheter. Kontentan blir alltså inte enbart :”Blondes have more fun” utan “We have more fun when we are happy”. Och : “Happiness is a choice”. Kärlek och glädje till alla survivors därute! Tillsamman är vi starka! Tilledilpom <3!
 
pom <3!

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela