strokesurvivor.blogg.se

Hej! Jag heter Anneli och jag är född 1971. 2003 drabbades jag av en massiv stroke. I den här bloggen kommer jag att dela med mig av mina erfarenheter efter att ha drabbats av en stroke mitt i livet. Jag delar med mig av de verktyg som jag använde mig av för att åstadkomma det som enligt läkarkåren är ett mirakel. Jag delar med mig av träningstips, både mentala och fysiska. Jag kommer också att skriva om de svårigheter som man ofta möter när man lever med en trasig hjärna. Jag kommer framförallt att ta upp s.k dolda funktionshinder. Min förhoppning är att inspirera människor och öka förståelsen för oss som har drabbats av stroke mitt i livet. Om jag genom att dela med mig av min historia kan hjälpa någon annan så blir min stroke plötsligt meningsfull. Scrolla ned till mitt första inlägg för att ta del av min historia/bakgrund. Hjälp mig att sprida information om denna folksjukdom som drabbar någon var 20 minut. Stroke är en av de främsta orsakerna till funktionsnedsättning och död i Sverige idag och 20% av de som drabbas är i arbetsför ålder. Vill du stödja mig och min mission så gå gärna med i STROKE riksförbundet. Där arbetar jag aktivt för visionen: " Ett värdigt liv efter stroke". Tillsammans är vi starka!

Jag springer för livet efter stroke

Publicerad 2018-06-19 13:04:00 i Allmänt,

I dagarna tilldelades Anders Hansen årets Mensa pris. Anders har sammanställt forskning som visar att motion gör oss smartare, mer intelligenta. På många olika vis. Han skriver i sin bok Hjärnstark hur forskning visar att så lite som 20 minuters fysiask aktivitet har positiv inverkan på våra hjärnor. Vi blir bättre på att minnas saker, vi blir mer klreativa och bättre på problemlösning. 
 
 
 
Jag joggar regelbundet efter min stroke. Detta föddes ur en längtan som uppstod när jag var halvsidesförlamad och inte kunde röra mig för egen maskin. Jag längtade plötsligt efter att springa. Jag som alltid har hatat att jhjogga ville nu inget hellre. Jag lovade mig själv. "Om jag reser mig ur rullstolen så ska jag springa. Jag ska springa som Forest Gump", tänkte jag. 
 
 
Ett löfte är ett löfte och när jag ett antal månader senare kunde gå sjukhus korridoren fram så besöt jag mig för att göra det "omöjliga". Jag ska springa tjejmilen i år, bestämde jag. Jag hade i dåläget ingen som helst aning om hur det skulle gå till men jag såg det framför mig. Jag kände känslan. Verkligen löevde mig in i hur det skulle vara. Och såp gjorde jag det. Nio månader efter att mina anhöriga tagit farväl av mig, eller den jag var i respiratorn så sprang jag tjejmilen på 70 minuter. 
 
 
 
 
 
Efter det har jag sprungit tjejmilen  varanda år, utom ett då jag smet på semester med min son William.På bilden ovan har jag avverkat min tionde tjejmil. 
 
 
Kan löpning vara en del av mitt markabla tillfrisknande? Det kan vi ju aldrig få veta men fler och fler forskningsrapporter visar nu på sambnandet mellan fysisk akltivitet och hjärnans läkning. Hade det inte varit för min hjärnntrötthet så hade jag säkert arbetat minst 75% idag. Om löpning även har en långsiktigt positiv effekt på hjärntröttheten återstår att se, men det finns forskning som pekar åt det hållet.
 
Nu sägs det ju att löpning är bra för att höja energinivån. Så varför sitter jag här och skriver? Nu ska jag producera endorfiner och nya hjärnceller. Ni får gärna heja på mig över cyberrymden. Run Anneli run!
 
"Jag springer för livet, efter stroke. Vill ni vara med mig? Jag lovar att återkomma med träningsrips men det blir efter rundan.
 
Till alla surviviors därute. Tillsammans är vi starka!
 
 
 
 
 
 

Gå dit hjärtat leder dig

Publicerad 2018-06-15 12:51:00 i Allmänt,

Min avsikt med den här bloggen är att öka förståelsen för oss strokesurvivors, skapa någon form av gemenskap och en känsla av att man inte är ensam. Jag kände mig väldigt ensam på min väg vidare efter stroke mitt i livet. Det fanns litteratur att tillgå, men min upplevelse var att de mest beskrev vilka svårigheter jag skulle ha/få. Jag ville tillbaka. Bli ”mig själv ”igen. De som sa att jag inte skulle bli mig själv igen visste inte vad de talade om. De kände inte mig!  

Mot alla odds lärde jag mig att gå igen.

Ni vet vad de fortfarande säger om det: ”Du är ett mirakel, Anneli”. ”Du förstår inte vilket mirakel du är” har jag t.o.m fått höra. Som om det var jag som inte förstod. De kan ju inte ha haft fel 😉……..

 

Nåja. Jag lärde mig att gå. Jag lärde mig att springa. Hitta, hjälpligt iallafall. Laga mat. Klä på mig. Hittade strategier för att kompensera för mitt nedsatta arbetsminne m.m. Jag lär mig fortfarande.´efter 15 år. De neuropsykologiska utredningarna visade på en nedsättning i min visiospatiala förmåga och i mitt arbetsminne. I övrigt visade testerna att jag var rätt smart. Jag har framförallt god problemlösningsförmåga vilket gör att jag hittar nya vägar. Nya sätt att lösa problem på.

Jag var stärkt i min tro på mig själv och min egen förmåga. Jag kan göra allt jag vill, tänkte jag 😊. Jag var ivrig att komma tillbaka till mitt gamla liv och mitt gamla jag igen. 10 sorger och elva bedrövelser senare så insåg jag , högst motvilligt, att den gamla vägen var igenspikad och full med taggtråd. Jag var tvungen att hitta en ny väg.

 Jag läser väldigt mycket litteratur inom bl.a andlig utveckling och psykosyntesen, och något som fastnade hos mig var uttrycket: ”Gå dit hjärtat leder dig.” Och ”Gör det som får din själ att sjunga”.

Det är ju liksom ingen ide att kämpa emot livet. Det är som det är.

Man får lägga om kursen. Med en ny karta navigera sig fram, efter att man har ställt in gps: en på slutdestinationen.  Detta har jag gjort flera gånger om. Inte för att jag har velat utan för att jag har blivit tvungen. Jag fick stroke. Jag gick igenom en jobbig skilsmässa. Jag drömde om och startade ett eget företag men det fick jag lägga åt sidan. Slutligen fick jag lägga allt vad lönearbete heter åt sidan. 

 

 

Det är ett heltidsjobb för mig att vara strokesurvivor. Även om jag kan gå så har jag en spastisk pares som gör att varje rörelse måste ske med hjälp av en medveten tanke och om jag inte tänker aktivt på vad jag gör så snubblar jag på min ”drop-fot” och översträcker knät. Det händer att jag ramlar pga att spasticiteten och dålig balans. Jag går väldigt sakta och det händer att jag går vilse. Även i kända miljöer. Diagnosen bestående hjärntrötthet har hjälpt mig att förstå mig själv, men det är verkligen urtrist att nästan jämt vara trött.  Den träning jag dagligen gör. Måste jag göra för att inte försämras. Inte heller speciellt stimulerande.

Det har varit tungt och deppigt på flera sätt under åren som har gått.

Insikten växte fram. Om jag går runt och sörjer det som gick förlorat så kommer jag inte att må bra. Som man frågar får man svar tänkte jag. Så nu frågar jag: Vad kan jag se som är positivt med detta? Vad har jag lärt mig och var tar jag med mig?  

Jag suger på att vila men jag övar på att ta bättre hand om mig själv. Pyssla om mig själv. Tag hand om kropp och knopp. Vissa dagar orkar jag nästan ingenting. Då övar jag på att istället för att köra över mig själv, som den ”gamla Anneli” skulle ha gjort, lyssna på min inre vägledning och faktiskt inte göra så mycket alls.  Att skriva är som någon slags terapi. Det hjälper mig att sortera mina tankar. När jag dessutom får höra att jag hjälper andra genom att dela med mig så känns det riktigt meningsfullt.

 

 

 

Då sjunger min själ 😊.

Nu piper tvättmaskinen så jag avslutar här. Till alla survivors därute <3! Tillsammans är vi starka!

 

 

 

 

 

Living in joy with the way things are

Publicerad 2018-06-11 14:02:35 i Allmänt,

 
 

Jag brukar läsa en del av Byron Katie. Hon har utarbetat en metod som heter the work. Jag har hittills inte hittat någon metod som har/är svaret på alla problem och frågor som man handskas med under en livstid. Försöken har varit många:  Tex religioner. Jag tänker ofta att religioner många gånger har samma budskap, men det är uttryckt på olika sätt.

Byron Katie utvecklade sin metod efter att själv ha letat och sökt efter svaren och varit djupt deprimerad i många, många år. Hon levde ett destruktivt liv och fick till sist någon slags ”uppenbarelse” och utvecklade en metod som hon kallar: ”The work”. Det coola med hennes metod är att man inser att det är tankarna som orsakar lidande. Byt ut tanken och därmed ditt lidande. Men det är inte alltid så enkelt. Var det enkelt så skulle alla jämt må bra. Typ……

Jag tror att det handlar väldigt mycket om medvetenhet. Att bli medveten vilka tankar som far runt i huvudet och fråga sig om de verkligen är sanna. Är det tex sant att jag bara är värd något om jag arbetar?  Den tanken far ofta runt i mitt huvud. Jag märker att jag går runt och känner mig lite mindre värd eftersom jag inte går iväg till ett arbete varje dag.

 

Mitt arbete har jag alltid med mig. Att ta hand en strokeskadad hjärna är ett heltidsjobb. Ett arbete som man aldrig får semester ifrån. Jag kan ju liksom inte skruva av mig huvudet och bära det under armen, även om det skulle vara väldigt praktiskt ibland…..

 

Men det skulle nog se läbbigt ut

Livet som strokesurvivor är ett tufft jobb. Mycket av det som sker automatiskt för en frisk människa måste ske med stor ansträngning för en skadad hjärna. Det gäller allt ifrån att klä på sig. Komma ihåg var kläderna ligger. Vilken låda tex. Sedan ska man komma ihåg åt vilket håll tröjan ska vändas.

 

Det kanske låter som strunt men det är bl.a sådana saker en person med nedsatt visuospatial förmåga måste lära sig på nytt. Sedan ska man duscha. Komma ihåg om man ska ha i schampo innan eller efter man har blött håret, laga frukost. Var står teet, kastrullen, hur sätter man igång spisen?  Sedan ska man minnas att stäng av spisen, stänga kylen, och lägga tillbaka brödet i brödpåsen, borsta tänderna. Mm mm. Mitt i allt detta ska man komma ihåg att andas och att hantera den stress som det innebär att få bitarna/vardagen på plats. Sedan ska man stretcha spastiska muskler och andas lite till och så där håller det på. Dagarna i ända.

 

Alla dessa saker som sker helt utan ansträngning för en frisk person kan vara en rejäl utmaning för en strokesurvivor. Det kan vara en fullkomlig chock att inse att det är så här. Många gånger så tänker man. Nu är jag färdigrehabiliterad. Nu blir livet som vanligt igen. Det kan bli en fullkomlig chock att gång på gång konfronteras med sina skador/ problem.

 

 
 
 

Hur det yttrar sig är så klart olika. Det beror ju på var din skada sitter men en sak är säker. Det blir inte som förr. Men det behöver inte bli sämre för det. Det finns en väg vidare efter stroke och tillsammans med och med stöd av andra är det lättare att hitta den och vandra den.  Det är bl.a därför det finns strokeföreningar och SMIL grupper.

 

Vi är survivors och tillsammans är vi starka <3!

 

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela