strokesurvivor.blogg.se

Hej! Jag heter Anneli och jag är född 1971. 2003 drabbades jag av en massiv stroke. I den här bloggen kommer jag att dela med mig av mina erfarenheter efter att ha drabbats av en stroke mitt i livet. Jag delar med mig av de verktyg som jag använde mig av för att åstadkomma det som enligt läkarkåren är ett mirakel. Jag delar med mig av träningstips, både mentala och fysiska. Jag kommer också att skriva om de svårigheter som man ofta möter när man lever med en trasig hjärna. Jag kommer framförallt att ta upp s.k dolda funktionshinder. Min förhoppning är att inspirera människor och öka förståelsen för oss som har drabbats av stroke mitt i livet. Om jag genom att dela med mig av min historia kan hjälpa någon annan så blir min stroke plötsligt meningsfull. Scrolla ned till mitt första inlägg för att ta del av min historia/bakgrund. Hjälp mig att sprida information om denna folksjukdom som drabbar någon var 20 minut. Stroke är en av de främsta orsakerna till funktionsnedsättning och död i Sverige idag och 20% av de som drabbas är i arbetsför ålder. Vill du stödja mig och min mission så gå gärna med i STROKE riksförbundet. Där arbetar jag aktivt för visionen: " Ett värdigt liv efter stroke". Tillsammans är vi starka!

Om att vända sorg och ilska till styrka och livskraft

Publicerad 2016-09-29 11:27:00 i Allmänt,

Såg den här bilden på Instagram i morse. Bilden talade till mig. Fast att jag redan känner till det där med vikten av acceptans så verkar det som om jag fortfarande får påminnelser. Därför beslöt jag mig för att reflektera över detta ännu en gång. När jag såg bilden i morse fylldes jag faktiskt av stolthet. Stolthet över den styrka som jag har i allt det svåra som det faktiskt innebär att leva med en trasig hjärna. Jag lever och varje dag gör jag ett aktivt val att acceptera det som har hänt och ett aktivt val att se positivt på livet. Igår kväll såg vi på tv. I en scen så ligger en kvinna och kämpar för sitt liv i respirator. Hennes vänner sitter bredvid hennes sjukhussäng och talar till henne. Sjukvårdspersonalen försäkrar de anhöriga om att hon kan höra dem. Kvinnans hjärta slutar plötsligt att slå och alla upplivningsförsök misslyckas. Det är nästintill omöjligt att inte dra paralleller till min egen situation för snart 13 år sedan. Då jag kämpade för mitt liv i respiratorn. Men som min son, Jacob, brukar säga:” De sa att vi skulle dö, men vi ville inte det så då gjorde vi inte det.” Nej. Vi ville inte dö. Det liv jag vaknade upp till efter min stroke är väldigt annorlunda mot det liv jag levde innan. Visst är jag ledsen ibland. Visst är jag förbannad ibland, men jag är framförallt stolt över att jag lever och över att jag inte låter mig själv dras ned i det depressionshål som ständigt lurar i marken bredvid mig. Hjärntröttheten gör det svårare att inte dras ned i hålet men jag har lärt mig att notera när ”hålet” närmar sig och aktivt välja att inte dras ned i det. Genom att göra något av det jag har drabbats av så får mitt liv en ny mening. Jag är otroligt ledsen över att jag har bestående funktionsnedsättningar. Jag är otroligt ledsen över att jag inte klarade av att återgå i arbete. Men jag är glad över att jag har styrkan att aktivt välja livet och tacksamhet. Jag låter kärleken till det jag vill ska hända/önskar mig lysa starkare och klarare än jag låter sorgen över det som har gått förlorat förmörka mitt liv. Det är styrkan i att acceptera. gå vidare och bli starkare, precis som texten i bilden säger. Don’t mess with me. I’m a strokesurvivor!

Om jag fick leva om mitt liv

Publicerad 2016-09-23 10:45:00 i Allmänt,

Jag känner ofta sorg över att jag lever med en funktionsnedsättning efter stroke. Jag tänker ofta att det är ”orättvist” att jag drabbades av stroke i så unga år. Att mitt liv: Äktenskap , karriär och det liv jag hade planerat gick åt pipsvängen. Jag har roat mig med att fundera över om jag skulle göra något annorlunda om jag fick leva om mitt liv. Skulle jag ha stressat mindre? Varit mer närvarande? Tränat mer? Fokuserat mindre på jobb/karriär och yta? OM möjligheten fanns skulle jag då välja bort min stroke? Sanningen är den att jag inte skulle levt mitt liv annorlunda. De val jag har gjort genom livet har fört mig dit jag är idag. Det har gjort mig till den jag är. När jag känner efter så inser jag att jag är stolt över den jag är som blond och hjärnskadad, men inte dum i huvudet för det ;). Ibland så tror jag att livet gav mig en rejäl näsbränna för att jag skulle ”vakna upp” och inse att det finns fler parametrar i livet. Jag är faktiskt tacksam över att jag drabbades av stroke mitt i livet. Hur konstigt det än må låta. Jag är starkare idag. Mer förankrad i mig själv. Mer ödmjuk och insiktsfull. Jag vet ju i.f.s inte hur jag skulle ha varit om jag inte blivit sjuk, men jag känner starkt att det fick mig att växa och utvecklas som människa. Nu kan jag faktiskt, genom att dela med mig av mina erfarenheter, hjälpa andra. Livet har ett annat tempo idag. Ett annat djup och för detta är jag tacksam. Det har varit tufft men jag kom ut på andra sidan som en klokare, starkare, stabilare och mer ödmjuk människa. Jag är inte lika rädd idag. Mycket av det värsta har ju redan hänt och jag klarade det. Det har inte varit lätt och enkelt. Visst har jag gråtit, förtvivlat, svurit och tyckt att livet är orättvist. Det är ingen dans på rosor att leva med en bestående hjärntrötthet, spasticitet och muskeltonus som hindrar mig från att göra saker som jag tidigare gjorde obehindrat. Som tex att dansa. Åh vad jag saknar att riktigt dansa! Jag kan röra på kroppen i takt med musiken men den riktiga känslan infinner sig inte riktigt! Men jag springer. Det skulle jag troligen inte ha gjort annars, och jag är utbildad coach, mindfulnessinstruktör, samtalscoach i psykosyntes. Jag bloggar och föreläser. Snart kommer också min bok ut. Jag ar beslutat mig för att ge ut den själv. I.o.m att jag fick stroke så fick jag möjligheten att skriva en bok. Som jag tidigare sagt: Om jag genom att dela min historia kan hjälpa någon annan så blir min stroke plötsligt meningsfull. Nu vet jag via de mail och kommentarer jag får på mina blogginlägg att jag hjälper andra och då känns livet riktigt härligt. Avslutningsvis vill jag citera en text som min mamma har på en kylskåpsmagnet. Den lyder: "Be yourself. There are allready so many others" Nu ska jag träna min svaga bröstrygg och resten av kroppen sedan är planen att andas in härlig, frisk höstluft och njuta av livet här och nu! Till alla survivors <3! Tillsammans är vi starka!

STROKE, KAOS, PTSD och YOGA

Publicerad 2016-09-12 20:41:57 i Allmänt,

Att få en stroke är att drabbas av en traumatisk hjärnskada. Det är precis som det låter: Traumatiskt. En chockupplevelse för hjärnan och för hela dig. . Jag blev efter min stroke diagnostiserad med PTSD. Post traumatiskt stress syndrom. Jag upplevde traumat gång på gång. Trodde att jag fick flera stroke-ar per dag och blev vansinnig på omgivningen som inte tog min verklighet på allvar. Stressen efter min PTSD bär jag fortfarande med mig. Jag tror aldrig att jag blir helt rehabiliterad Jag har betydligt svårare att hantera stressfyllda situationer idag, efter min stroke, än vad jag hade innan. När jag fick stroke så tappade jag fotfästet fullkomligt. Jag slungades ut i ett okänt universum. Föll handlöst genom luften och hittade inget att hålla fast vid. Jag föll fritt i ett totalt vakuum. Efter skadan var det som om någon tagit min hjärna och allt dess innehåll och skakat om den. Allt var kaos. Jag minns att jag tex inte längre kunde rabbla alfabetet. Jag kom till F men sedan var det stopp. Jag kunde inte för mitt liv få fram vilka bokstäver som kom efter det. Jag visste att informationen fanns i någon av byrålådorna i min hjärna, men det var som om någon hade låst lådorna och jag kunde inte hitta nyckeln.Jag visste att informationen fanns i lådorna ( i min hjärna) men jag kom inte åt den. Det var fruktansvärt skrämmande. Att vara så totalt förvirrad och liksom se hur omgivningen tittar på en med skeptiska, avvaktande ögon. Undrar hur är det nu? Minns hon? Förstår hon? Jag kände mig som en gammal dement dam som omgivningen suckar över och säger: Hon har blivit så förvirrad. Jag ville inte vara förvirrad!! Jag ville vara mig själv igen. Jag ville ha koll, såsom jag alltid haft. Men det gick inte. Jag hade besök på sjukhuset nästan varje kväll under min fyra månader långa inneliggande rehabilitering. När jag lade mig för att sova på kvällen så kunde jag inte för mitt liv minnas vem eller vilka som varit på besök under kvällen. Det var helt borta! Sångtexter däremot. De fanns kvar och när jag vaknade upp i respiratorn så sjöng och skrålade jag för full hals. Hårdrock. Vad annars? Jag som inte ens gillar hårdrock speciellt mycket. Jag hittade strategier för att kompensera för mitt försämrade minne. Skrev anteckningar och noteringar. Min filofax blev mitt övergångsobjekt. Idag är min mobiltelefon ett ovärderligt hjälpmedel med kalender, påminnelser och listor. Varje kvart får jag en påminnelse om att andas. Då tar jag ett par djupa andetag. Det hjälper mig att hantera det kaos som omger mig. Mycket av mitt minne återvände. Idag kan jag faktiskt hela alfabetet utan problem men känslan av att inte minnas och av att totalt ha förlorat all kontroll bär jag med mig. Stressen finns fortfarande ständigt närvarande. Jag har haft stor hjälp av yoga. Nu har jag påbörjat en ny kurs: Yoga mot stress. Igår pratade yogaläraren om vikten av gas och broms. Hon jämförde våra kroppar med växellådan på en bil och hur motorn till sist skär om du inte parerar gas, koppling och broms. Hon pratade om vikten av att gasa. Vi behöver energi för att få något överhuvudtaget gjort. Sedan behöver vi parera aktivitet/gas med att sakta in och släppa upp kopplingen för en mjuk, friktionsfri körning. Hon bad oss att under den kommande veckan reflektera över hur vi hanterar vår gas/ broms. Under yogaövningarna så uppmuntrade hon oss till att prova att inte fullfölja varje rörelse helt utan stanna en liten bit innan maxläget och se hur det känns i kroppen. Det var märkbart befriande. Att inte prestera, vara i en ständig mjuk och kärleksfull rörelse. Andas. Det får bli min nya mission. Till alla survivors därute! Tillsammans är vi starka <3!

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela