Jag kom inte tillbaka.
Jag träffat ganska många strokesurvivors genom åren och jag hör dem ofta uttrycka sorg över att de inte är "som förr". "Jag saknar mitt gamla jag," säger många.
Jag inser att jag faktiskt har kommit till en punkt där jag tycker och känner att mitt liv och den jag är efter stroke är helt ok.
Jag lönearbetare inte. Jag har svårt att röra mig pga spastisk pares i hela vänster sida. Jag har ofta värk pga detta. Jag går annorlunda Jag lever med bestående hjärntrötthet. Det sista är det som begränsar mitt liv mest.
Mitt liv och den jag är förändrades efter stroken. Men vet ni? Det är helt ok.
Jag har sörjt. Jag har gråtit, skrikit (i skogen, där ingen hör ), jag har gått i terapi, ätit antidepressiv medicin (som inte hjälpte mig ett skit). Jag har nog gjort allt som man kan och Ja! Jag har kämpat. Kämpat för att ta mig tillbaka.
Men jag har kommit till en punkt där jag faktiskt kan känna tacksamhet över det som har hänt. Pga mina begränsningar fick jag möjlighet att leva ett annat liv. Ett liv i ett betydligt lägre tempo. Inte för att jag vill utan för att jag måste. Mitt liv har idag andra värden än innan jag blev sjuk. Jag har kommit vidare.
Jag tänker inte gå omkring och sörja något som jag ändå inte kan påverka. Jag fick ju stroke oavsett vad jag tycker om det, och det är mina tankar om det som påverkar min livskvalitet idag.
Jag släpper taget och tänker att "allt är som det ska". "Jag är hel och perfekt precis som jag är."
Mycket tack vare Carolina Gårdheim och hennes coachingprogram, shine your light sisterhood, så kan jag idag säga detta och känna att det är helt sant.
Visst är jag ledsen över att jag blev sjuk men jag tänker inte låta det förstöra mitt liv.
Jag vill bidra till ett samhälle där vi firar mänskligheten och våra olikheter. Där vi förverkligar vår sanna potential och inte fastnar i egots illusioner om vad som ger livet mening.
Be the change 💪!
Towanda! Som de säger i stekta gröna tomater 😊
