strokesurvivor.blogg.se

Hej! Jag heter Anneli och jag är född 1971. 2003 drabbades jag av en massiv stroke. I den här bloggen kommer jag att dela med mig av mina erfarenheter efter att ha drabbats av en stroke mitt i livet. Jag delar med mig av de verktyg som jag använde mig av för att åstadkomma det som enligt läkarkåren är ett mirakel. Jag delar med mig av träningstips, både mentala och fysiska. Jag kommer också att skriva om de svårigheter som man ofta möter när man lever med en trasig hjärna. Jag kommer framförallt att ta upp s.k dolda funktionshinder. Min förhoppning är att inspirera människor och öka förståelsen för oss som har drabbats av stroke mitt i livet. Om jag genom att dela med mig av min historia kan hjälpa någon annan så blir min stroke plötsligt meningsfull. Scrolla ned till mitt första inlägg för att ta del av min historia/bakgrund. Hjälp mig att sprida information om denna folksjukdom som drabbar någon var 20 minut. Stroke är en av de främsta orsakerna till funktionsnedsättning och död i Sverige idag och 20% av de som drabbas är i arbetsför ålder. Vill du stödja mig och min mission så gå gärna med i STROKE riksförbundet. Där arbetar jag aktivt för visionen: " Ett värdigt liv efter stroke". Tillsammans är vi starka!

Hjärntrötthet - igen!

Publicerad 2018-11-26 11:55:25 i Allmänt,

Jag är ledsen om jag är tjatig, men detta ämne ligger mig så oerhört varmt om hjärtat. Hjärntrötthet är väldigt vanligt efter en stroke. Föer de allra flesta läker den ut efter det första året. Men!

Hjärntröttheten blir bestående för ca 30% av de som har överlevt en stroke.

Nu kommer det viktiga! Bestående hjärntrötthet går inte att träna bort. Går den att träna bort så var det inte hjärntrötthet. Då var det något annat.

 

 

Jag var hjärntrött på ett något annorlunda sätt under det första året efter min stroke, sedan blev det bättre. Jag trodde att jag var frisk, och fick först 10 år senare förklarat för mig efter många, långa och utförliga utredningar att bestående hjärntrötthet är av en något annorlunda karaktär. Jag fick också veta att man kan "skärpa till sig" under en period och att hjärntrötthet kan ackumuleras.

 

Man liksom "vänjer sig" vid att vara trött och slut på energi. Många upplever att de har svårt att komma igång med en aktivitet. Så var det aldrig för mig. Däremot kan jag bli ostrukturerad, förlora koncentrationen och glömma bort vad jag håller på med, mitt i en aktivitet. Jag måste liksom skärpa mig för att få saker i mål. Och att vila blir i stort sätt omöjligt. Jag har tidigare skrivit om hur en av mina terapeuter förklarade för mig att min "lugn och ro-knapp" är ur funktion.  Jag måste dagligen träna på att ge mig själv vila/pauser. Jag har påminnelser i telefonen som varje minut påminner mig om att stanna upp och andas. 

 

Jag kämpade emot och vill bli som "förr". Orka allt jag gjorde förr, men jag har tvingats att inse att det aldrig blir som förr. Jag måste hålla ett betydligt lägre tempo för att orka.

 

 

 

Jag fick en ny chans. En möjlighet att leva ett liv i ett betydligt lugnare tempo och göra sådant som fyller på min energi. Jag tänker inte missa den genom att försöka "passa in" i ett till vissa delar dysfunktionellt samhälle. Andra kanske har något att lära av oss hjärntrötta t.om. :)!

 

Till alla survivors därute.

Tillsammans är vi starka <3! 

 
 
 

Att välja det som tänder din inre gnista

Publicerad 2018-11-23 11:09:00 i Allmänt,

 

Hjärntrötthet är ett helvete att leva med. Det ska jag inte sticka under stolen med. Den är beräknelig och lömsk. Jag vet aldrig när den behagar att slå till, När den väl beslutar sig för att "slå till". När hjärnans energi är slut så ÄR den slut. 

 

 

Jag suger på att "lyssna" på min kropps signaler, Eller. Nu var jag nog lite väl elak mot mig själv. Jag vill ofta så oändligt mycket mer än min hjärna klarar av. Det händer att jag kör över mig själv och först i efterhand förstår att nu blev det visst för mycket.

 

Nu har jag givit mig själv ett löfte. Att göra mer av det som "tänder min inre gnista". Det som är lustfyllt,lätt och roligt. Då slipper jag nämnlingen allt tråkigt i livet. Som att städa, tvätta, handla, betala räkningar............

Trolleri trollera så blev allt bra.

Eller?

 Nej, så är det ju inte riktigt, men jag kan välja vilken inställning jag har till det jag utför. Om jag tex stryker kläder så finns det faktiskt njutning i att kläderna blir släta och fina. Det blir snyggare när man viker kläderna och det blir finare i garderober och lådor. Istället för att "stryka kläder" så gör jag fint. Jag skapar harmoni. Jag så fullkomligt övertygad om att vi skapar vår egen verklighet och att vi kan välja vad vi skapar, genom den energi vi sänder ut/befinner oss i.

 

Jag kan också tänka att det är jättetrist och orättvist att jag blev sjuk och funktionsnedsatt, gillar inte ordet men har inget bättre, och inte klarar av att lönearbeta Eller så kan jag tänka att jag fick en chans att göra något annat av/med mitt liv.

 

 Jag lånar en bild av Carolina Gårdheim som är en av mina stora inspiratörer och vägvisare.

Jag skulle kunna tänka att det är trist och orättvist att jag måste träna i stort sätt dagligen, på olika vis för att inte försämras och för att inte få mer värk och/eller förlora min gångförmåga. Eller så kan jag välja att tänka att mitt arbete nu är att ta hand om mig själv på bästa sätt. För det är ofta ett heltidsjobb att vara strokesurvivor. Inget arbete man söker eller egentligen vill ha, men blev man nu "omplacerad" av universum/Gud/Robert Lind i Kramfors så är det ens förbannade plikt att göra det absolut bästa av situationen. 

 

Det jobbar jag på. Varje dag.

Over and out for now!

 

Till alla survivors därute. Tillsammans är vi starka <3!  

 

Tillit!

Publicerad 2018-11-15 12:36:00 i Allmänt,

Tillit! Fuc-ing tillit. Så brukar jag och mina "tjejor" skriva till varandra när livet på olika vis är utmanande.
För livet är utmanande lite då och då. Lite för ofta kan det kännas som ibland.
 
Om jag har gjort mer än min hjärna orkar mer, och det vet jag oftast först i efterhand. Så blir/upplever jag  livet som extra tufft och utmanande.
 
Men livet finns där för mig och dig och saker löser sig. Ändå är det  där med tillit svårt att känna ibland. Jag skulle kunna förklara det med att jag förlorade tilliten till livet när jag fick stroke, men jag reste mig och jag tog mig vidare och jag fick hjälp när jag behövde det. Jag skulle kunna förklara det med att jag förlorade tilliten till livet när jag blev "dumpad" efter min stroke, och tvingades leva ensam/som singel för första gången sedan jag var 15 år.
 
Jag skulle kunna förklara det med att jag inte klarade av att lönearbete och tvingades inse att jag lever med bestående hjärntrötthet. Jag VAR mitt jobb. Vad var meningen med livet om jag inte löne- arbetar?
 
Men jag klarade det och jag fick hjälp när jag behövde det.
 
Jag har fått hjälp alla gånger. Inte genom att sitta ned på rumpan och vänta utan genom att aktivt visualisera det jag önskade mig och agera i riktning mot det jag önskade mig.
 
Jag tror att det är viktigt att hålla reda på vad som är "ditt" jobb och vad som är upp till Gud/universum/den skapande kraften/Robert Lind i Kramfors, eller vad man nu väljer att tro på.  Vårt jobb är att önska och agera i riktning mot,  sedan får vi hjälp om vi bara tror och känner tillit.
För tänk om vi egentligen är kraftfulla skapare och inte de offer som vi många gånger tror att vi är. Tänk om allt du önskar redan finns där tillgängligt för dig. 
 
Min utmaning är iallafall att känna tillit. Tillit till att allt är precis såsom det ska vara. Och tänk! I så fall kanske det bara är att sätta igång. Leva och njuta av färden. Låta axlarna sjunka ner. Andas njuta. Det där med tillit kanske är "the shit". 
 
Tillit,glädje och kärlek önskar jag till alla och envar ❤!

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela