strokesurvivor.blogg.se

Hej! Jag heter Anneli och jag är född 1971. 2003 drabbades jag av en massiv stroke. I den här bloggen kommer jag att dela med mig av mina erfarenheter efter att ha drabbats av en stroke mitt i livet. Jag delar med mig av de verktyg som jag använde mig av för att åstadkomma det som enligt läkarkåren är ett mirakel. Jag delar med mig av träningstips, både mentala och fysiska. Jag kommer också att skriva om de svårigheter som man ofta möter när man lever med en trasig hjärna. Jag kommer framförallt att ta upp s.k dolda funktionshinder. Min förhoppning är att inspirera människor och öka förståelsen för oss som har drabbats av stroke mitt i livet. Om jag genom att dela med mig av min historia kan hjälpa någon annan så blir min stroke plötsligt meningsfull. Scrolla ned till mitt första inlägg för att ta del av min historia/bakgrund. Hjälp mig att sprida information om denna folksjukdom som drabbar någon var 20 minut. Stroke är en av de främsta orsakerna till funktionsnedsättning och död i Sverige idag och 20% av de som drabbas är i arbetsför ålder. Vill du stödja mig och min mission så gå gärna med i STROKE riksförbundet. Där arbetar jag aktivt för visionen: " Ett värdigt liv efter stroke". Tillsammans är vi starka!

Imorgon är det den 15 december

Publicerad 2018-12-14 16:27:00 i Allmänt,

15 december.

Det var den dagen 2003, som vi var väldigt nära att dö,  jag och Jacob. Men som Jacob tre år brukade säga:

“ Vi villde inte dö så då gjorde vi inte det.”

Nej, vi dog inte. Jag fick en massiv stroke och Jacob förelöstes  med akut kejsarsnitt och lades i kuvös. Han var pytte pytte liten men envis redan då. Idag är han en fullt frisk 15 åring som spelar hockey.

Vi har “Blomkvistarblod" i oss. De är envisa. Blomkvistarna.

William som var 3 år när jag insjuknade sa glatt när han såg mig i respiratorn. "Mamma har napp."

Jag hade napp. Då var jag trygg, tror jag att han tänkte. 

Vägen vidare har varit lång. Jag har kämpat mig upp ur rullstolen. Återfått förlorade förmågor. I början kunde jag inte ens alfabetet och jag hade blöja och "fiskmåsminne".Jag saknade hår på höger sida av huvudet osv. osv. 

Barnens pappa och jag hittade aldrig tillbaka till varandra igen. Den kompetenta, rediga karriärskvinnan han hade gift sig med var en annan efter stroken. Det slutade med skilsmässa. 

Idag lever jag ett väldigt annorlunda liv, men jag lever :), Kanske är jag mer levande idag, än innan min stroke. Jag värdesätter saker som jag tidigare tog för givet. Jag har mjukat och blivit mer ikännnande och faktiskt mer ödmjuk. 

Det blir inte alltid som man har tänkt sig, men det kan bli jävligt bra ändå.”

Jag har “köpt" världens bästa man på internet och fick en ny familj på köpet.

Jag kallar mig professionell strokesurvivor. Numera  är det ett heltidsjobb för mig. Jag har tvingats acceptera att jag behöver sjukersättning även om jag kämpade emot länge…….

Imorgon, den 15 december  firar vi Jacobs 15 års dag och  min äldsta son,  Williams 18- års dag och livet (att vi fetdissade döden)  med en fest.

En fest för livet.

Tillsammans med dem vi håller kära!

Jag vill rikta ett varmt tack till alla som har stöttat mig under åren. Kanske framförallt mina föräldrar. Mina syskon, syskonbarn och vänner.

 

Till Peter och våra fyra fina killar

 

 

Störst av allt är kärleken!

 

 




Hjärntrötthet - igen!

Publicerad 2018-11-26 11:55:25 i Allmänt,

Jag är ledsen om jag är tjatig, men detta ämne ligger mig så oerhört varmt om hjärtat. Hjärntrötthet är väldigt vanligt efter en stroke. Föer de allra flesta läker den ut efter det första året. Men!

Hjärntröttheten blir bestående för ca 30% av de som har överlevt en stroke.

Nu kommer det viktiga! Bestående hjärntrötthet går inte att träna bort. Går den att träna bort så var det inte hjärntrötthet. Då var det något annat.

 

 

Jag var hjärntrött på ett något annorlunda sätt under det första året efter min stroke, sedan blev det bättre. Jag trodde att jag var frisk, och fick först 10 år senare förklarat för mig efter många, långa och utförliga utredningar att bestående hjärntrötthet är av en något annorlunda karaktär. Jag fick också veta att man kan "skärpa till sig" under en period och att hjärntrötthet kan ackumuleras.

 

Man liksom "vänjer sig" vid att vara trött och slut på energi. Många upplever att de har svårt att komma igång med en aktivitet. Så var det aldrig för mig. Däremot kan jag bli ostrukturerad, förlora koncentrationen och glömma bort vad jag håller på med, mitt i en aktivitet. Jag måste liksom skärpa mig för att få saker i mål. Och att vila blir i stort sätt omöjligt. Jag har tidigare skrivit om hur en av mina terapeuter förklarade för mig att min "lugn och ro-knapp" är ur funktion.  Jag måste dagligen träna på att ge mig själv vila/pauser. Jag har påminnelser i telefonen som varje minut påminner mig om att stanna upp och andas. 

 

Jag kämpade emot och vill bli som "förr". Orka allt jag gjorde förr, men jag har tvingats att inse att det aldrig blir som förr. Jag måste hålla ett betydligt lägre tempo för att orka.

 

 

 

Jag fick en ny chans. En möjlighet att leva ett liv i ett betydligt lugnare tempo och göra sådant som fyller på min energi. Jag tänker inte missa den genom att försöka "passa in" i ett till vissa delar dysfunktionellt samhälle. Andra kanske har något att lära av oss hjärntrötta t.om. :)!

 

Till alla survivors därute.

Tillsammans är vi starka <3! 

 
 
 

Att välja det som tänder din inre gnista

Publicerad 2018-11-23 11:09:00 i Allmänt,

 

Hjärntrötthet är ett helvete att leva med. Det ska jag inte sticka under stolen med. Den är beräknelig och lömsk. Jag vet aldrig när den behagar att slå till, När den väl beslutar sig för att "slå till". När hjärnans energi är slut så ÄR den slut. 

 

 

Jag suger på att "lyssna" på min kropps signaler, Eller. Nu var jag nog lite väl elak mot mig själv. Jag vill ofta så oändligt mycket mer än min hjärna klarar av. Det händer att jag kör över mig själv och först i efterhand förstår att nu blev det visst för mycket.

 

Nu har jag givit mig själv ett löfte. Att göra mer av det som "tänder min inre gnista". Det som är lustfyllt,lätt och roligt. Då slipper jag nämnlingen allt tråkigt i livet. Som att städa, tvätta, handla, betala räkningar............

Trolleri trollera så blev allt bra.

Eller?

 Nej, så är det ju inte riktigt, men jag kan välja vilken inställning jag har till det jag utför. Om jag tex stryker kläder så finns det faktiskt njutning i att kläderna blir släta och fina. Det blir snyggare när man viker kläderna och det blir finare i garderober och lådor. Istället för att "stryka kläder" så gör jag fint. Jag skapar harmoni. Jag så fullkomligt övertygad om att vi skapar vår egen verklighet och att vi kan välja vad vi skapar, genom den energi vi sänder ut/befinner oss i.

 

Jag kan också tänka att det är jättetrist och orättvist att jag blev sjuk och funktionsnedsatt, gillar inte ordet men har inget bättre, och inte klarar av att lönearbeta Eller så kan jag tänka att jag fick en chans att göra något annat av/med mitt liv.

 

 Jag lånar en bild av Carolina Gårdheim som är en av mina stora inspiratörer och vägvisare.

Jag skulle kunna tänka att det är trist och orättvist att jag måste träna i stort sätt dagligen, på olika vis för att inte försämras och för att inte få mer värk och/eller förlora min gångförmåga. Eller så kan jag välja att tänka att mitt arbete nu är att ta hand om mig själv på bästa sätt. För det är ofta ett heltidsjobb att vara strokesurvivor. Inget arbete man söker eller egentligen vill ha, men blev man nu "omplacerad" av universum/Gud/Robert Lind i Kramfors så är det ens förbannade plikt att göra det absolut bästa av situationen. 

 

Det jobbar jag på. Varje dag.

Over and out for now!

 

Till alla survivors därute. Tillsammans är vi starka <3!  

 

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela