strokesurvivor.blogg.se

Hej! Jag heter Anneli och jag är född 1971. 2003 drabbades jag av en massiv stroke. I den här bloggen kommer jag att dela med mig av mina erfarenheter efter att ha drabbats av en stroke mitt i livet. Jag delar med mig av de verktyg som jag använde mig av för att åstadkomma det som enligt läkarkåren är ett mirakel. Jag delar med mig av träningstips, både mentala och fysiska. Jag kommer också att skriva om de svårigheter som man ofta möter när man lever med en trasig hjärna. Jag kommer framförallt att ta upp s.k dolda funktionshinder. Min förhoppning är att inspirera människor och öka förståelsen för oss som har drabbats av stroke mitt i livet. Om jag genom att dela med mig av min historia kan hjälpa någon annan så blir min stroke plötsligt meningsfull. Scrolla ned till mitt första inlägg för att ta del av min historia/bakgrund. Hjälp mig att sprida information om denna folksjukdom som drabbar någon var 20 minut. Stroke är en av de främsta orsakerna till funktionsnedsättning och död i Sverige idag och 20% av de som drabbas är i arbetsför ålder. Vill du stödja mig och min mission så gå gärna med i STROKE riksförbundet. Där arbetar jag aktivt för visionen: " Ett värdigt liv efter stroke". Tillsammans är vi starka!

Löpning som rehabträning

Publicerad 2016-10-25 11:37:00 i Allmänt,

Mina verktyg – rehabilitering efter stroke. En kvinna frågade mig en gång: ” Hur gjorde du? Hur gjorde du för att åstadkomma det som enligt läkarkåren är ett mirakel?” Jag funderade ett tag. Ganska länge faktiskt……. För att kunna besvara frågan har jag definierat ett antal verktyg som jag ett efter ett presenterar här i min blogg.
Jag har tidigare skrivit om löpning och hur den har hjälpt mig i min rehabilitering. När denna artikel dök upp i media i helgen så kände jag att jag på nytt ville lyfta detta ämne. Löpning som rehabträning. Det är nu återigen bevisat att löpning/motion bidrar till att reparera hjärnan. Läs mer i artikeln, i länken nedan. http://www.svt.se/nyheter/vetenskap/frivillig-motion-kan-reparera-hjarnskador. Det var när jag satt i min rullstol på sjukhuset, totalt förlamad i vänster sida av kroppen, som lusten och längtan efter löpning föddes. Jag som alltid hade hatat att jogga ville plötsligt inget hellre än att springa.
Jag lovade mig själv att om jag reser mig ur rullstolen så ska jag springa. Jag ska springa som Forrest Gump tänkte jag, och såg scenen framför mig där han springer så att benskenorna far åt alla håll.
Nio månader senare sprang jag tjejmilen på 70 minuter ! Läkarna kallar mig medicinskt mirakel. Jag tror inte att jag på något vis är ett mirakel utan det finns andra förklaringar. Det som däremot är något ”mirakulöst” är lusten att springa, som kom till mig där på sjukhuset. Var kom den ifrån? Nu publiceras det forskningsrapport på forskningsrapport som bevisar att motion, och speciellt löpning, är otroligt bra rehabträning efter en stroke. Löpningen hjälper hjärnan att läka.
Min kropp visste vad den behövde för att läka, tänker jag. Var kom annars lusten att jogga ifrån? Efter det här blogginlägget ska jag ge mig ut på en joggingtur. Jag känner av ett intensivt motstånd: ” Det regnar. Jag blir blöt. Telefonen kan bli förstörd. Jag gör det imorgon istället”. Ibland får man vara som Pippi Långstrump och säga åt sig själv på skarpen: ”Nu joggar du Anneli. Du vet att du mår så bra efteråt.” Nu ska jag jogga ifrån alla bekymmer med oförstående Försäkringskassehandläggare och ett samhälle där jag känner att jag inte passar in. För det är inte på något vis så att det faktum att jag kan jogga gör att jag är fullt återställd. Inte på långa vägar. Jag trodde en längre tid att det var precis så men nu vet jag bättre. En stor anledning till att jag bloggar är för att sprida kunskap om konsekvenser av stroke och dolda funktionsnedsättningar. ”Jag springer för livet efter stroke. Ett liv som har räddats ska också levas.” Don’t mess with me. I’m a strokesurvivor. Forza!!!!!

Det är bevisat! Det går att träna vårt välbefinnande m.h.a: Mindfulness

Publicerad 2016-10-21 11:17:00 i Allmänt,

Vi är många som lever med s.k. dolda funktionsnedsättningar, efter stroke. Tex nedsatt minne, nedsatt koncentration, nedsatt visiuospatial förmåga, neglekt av olika slag och afasi mm mm. Hjärnan är ytterst komplex och styr många funktioner som vi inte tänker på i dagligdags. Hjärnan är fantastisk. Dessutom är den plastisk vilket innebär att den förändras ständigt.. Igår fick jag ett mail ifrån min mindfulness-lärare Dr, Ola Schenström.. Hanrapporterar ifrån en konferens i USA där man har forskat på mindfulness träningseffekter på hjärnan. Resultaten är häpnadsväckande. Nedan följer ett utdrag ifrån Olas mail: Davidson tog upp fem vetenskapliga faktorer som stöder påståendet att välbefinnande kan tränas! Neuroplasticitet – hjärnan ändras, formas, hela tiden genom träning – medveten och framför allt omedveten. Genom träning i mindfulness och medkänsla formas hjärnan så att ökar vårt välbefinnande. Epigenetik – om de gener vi har aktiveras eller inte beror på miljön de verkar i. Mindfulnessträning gör t.ex. att inflammationsgener påverkas så att inflammation i kroppen minskar. Mind-body – kropp – sinne/hjärna – påverkar ömsesidigt varandra och vårt välmående. Våra tankar påverkar fysiologiska processer. Ex. tankar kan stressa oss rent fysiologiskt, likväl som våra bakterier i tarmen påverkar hjärnan. Vetenskapen kring att skapa och behålla vanor – hur vi genom övningar påverkar goda vanor. Korta övningar många gånger per dag förefaller vara ett bra sätt att etablera och upprätthålla nya vanor. Vår inneboende godhet. Det är den mest kontroversiella delen. Om barn och vi vuxna har ett val väljer vi det mest prosociala goda alternativet enligt forskning. Vi har en förmåga att utveckla språk, bli godhjärtade, men förmågorna behöver tränas.
Det är m.a.o bevisat att vi kan träna vårt välbefinnande. Jag tänker att detta är mycket goda nyheter för alla, men kanske främst för oss som lever med en skadad hjärna. Jag upplever att jag har betydligt svårare att hantera stress efter min stroke och eftersom min hjärna inte hinner med att sortera och processa information lika bra som tidigare så har jag relativt ofta ångest och oro i kroppen. Mindfulness är då ett otroligt bra redskap att ta till för att lugna nervsystemet och den stressade hjärnan. Jag är ytterst skeptisk till mirakelmediciner. Mindfulness är en metod som verkligen fungerar för alla, men det kan vara en nödvändighet för oss som lever med förvärvade hjärnskador. Mycket bättre än mediciner. Jag kommer att fortsätta att utforska detta och rapportera till er. Gör dig själv en kärleksfull tjänst. Börja träna mindfulness redan idag. Jag delar gärna med mig av övningar för att komma igång. Hör gärna av er om ni är intresserade Till alla survivors därute! Tillsammans är vi starka <3!

Jag vill leva inte bara överleva!

Publicerad 2016-10-20 10:01:04 i Allmänt,

Jag skriver inte för att ni ska tycka synd om mig. Jag skriver inte det här för att beklaga mig. Jag skriver för att jag vill berätta hur det kan vara att leva med stroke. Jag vill berätta hur det är för mig. Jag är positiv och delar med mig av det som är gott och bra i mitt liv men det finns en anan sida som få känner till. Jag lever med en kraftig spastisk pares på hela vänster sida av kroppen. Den ger mig ständiga spänningar och skakningar och den gör att jag rör vänster sida enbart med stor ansträngning. Jag har lärt mg att dölja spänningarna och skakningarna någorlunda. Men vill ju se normal ut, Smälta in. Jag står, sitter och går enbart med stor ansträngning. När hjärtröttheten slår till så kan jag inte ens sitta upp. Då är det sängläge som gäller. Jag kan faktiskt jogga. Det går lättare än att gå, såvida jag inte snubblar på foten förstås………Joggingen blir på något vis meditativ. Det är bara jag och skogen och fötternas dunkande emot marken. Andningen. Med musik i öronen är jag "skyddad", trygg. I min joggingbubbla. Jag är i stort sätt jämt trött/utmattad. Jag har ofta yrsel och ser svarta prickar. Det är ingenting jag går runt och pratar om. Livet skulle bli så oerhört trist då. Jag är social och tycker om att träffa människor och att umgås. Jag älskar att prata och att lyssna. Jag är bra på det! Men det tar energi. Så efter en dag eller två med aktiviteter behöver jag oftast två dagar i stillhet. I tystnad. Kravlöst. När jag har energi så orkar jag men när energin är slut så är det: Tvärslut! Det finns inget mer att ta av. Det finns inget extrabatteri. Det är viktigt att förstå att hjärntrötthet är en speciell slags trötthet. En mental utmattning. Då kommer de svarta tankarna. Jag borde ha dött. Jag är inte värd att leva som inte orkar arbeta. Det handlar ju egentligen inte om att jag inte orkar. Det går inte! Jag har mer än fullt upp att leva, andas, äta, träna, duscha och ta hand om mina barn och mitt hem. Min hjärna hinner inte med att processa all information som slår emot den och då får jag stark ångest, blir förvirrad och glömmer saker.Till sist stänger hjärnan ned totalt. Barnen är stora nu. Snart 16 och 13 år , men de har varit små och jag har fått sätta mig själv och mina behov åt sidan för att kunna vara mamma åt dem. Nu klarar jag knappt det längre. Att inte bli sedd och respekterad för den jag är är fruktansvärt. Att människor tar sig rätten att tro att de vet hur det är. Fråga istället! Fast det är klart det blir kanske inget muntert svar och vill man verkligen höra, egentligen? När det kommer till Fk-historien så har juristen förklarat att deras uppdrag är att avslå. De ska/vill inte förstå! Det gör mig arg och ledsen. Faktiskt förtvivlad! Vad ska jag göra då? Jag kan ju inte arbeta. Min hjärna orkar inte. Igen: jag valde inte stt bli sjuk och jag har försökt att ta mig tillbaka. De läkare och terapeuter av olika slag,och faktiskt enskilda handläggare på Fk, som jag har mött genom åren förstår. De inser vilken kamp jag för varje dag för att få min vardag att gå ihop. Det är inte alltid som jag lyckas. Ibland hamnar jag på golvet i tvättstugan i timmar i tårar av ren och skär utmattning. Jag är helt förtvivlad! Ser ingen väg ur detta helvete som jag faktiskt har hamnat i. Det är smärtsamt och jag är medveten om att jag “hänger ut” mig själv. Men jag vet att jag inte är ensam om att ha det så här och någon måste våga berätta. Livet efter stroke är ingen dans på rosor. Jag har helt andra förutsättningar nu. Jag vill leva. Inte bara överleva!! Forza!!!!!!!!

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela