strokesurvivor.blogg.se

Hej! Jag heter Anneli och jag är född 1971. 2003 drabbades jag av en massiv stroke. I den här bloggen kommer jag att dela med mig av mina erfarenheter efter att ha drabbats av en stroke mitt i livet. Jag delar med mig av de verktyg som jag använde mig av för att åstadkomma det som enligt läkarkåren är ett mirakel. Jag delar med mig av träningstips, både mentala och fysiska. Jag kommer också att skriva om de svårigheter som man ofta möter när man lever med en trasig hjärna. Jag kommer framförallt att ta upp s.k dolda funktionshinder. Min förhoppning är att inspirera människor och öka förståelsen för oss som har drabbats av stroke mitt i livet. Om jag genom att dela med mig av min historia kan hjälpa någon annan så blir min stroke plötsligt meningsfull. Scrolla ned till mitt första inlägg för att ta del av min historia/bakgrund. Hjälp mig att sprida information om denna folksjukdom som drabbar någon var 20 minut. Stroke är en av de främsta orsakerna till funktionsnedsättning och död i Sverige idag och 20% av de som drabbas är i arbetsför ålder. Vill du stödja mig och min mission så gå gärna med i STROKE riksförbundet. Där arbetar jag aktivt för visionen: " Ett värdigt liv efter stroke". Tillsammans är vi starka!

Lyckan i ett klocktick.

Publicerad 2017-07-20 11:44:00 i Allmänt,

Plötsligt blev allt tyst. Jag hör fågelkvitter, jag hör fotsteg på grusvägen utanför, jag hör en klocka som tickar. Då påminns jag om hur klockan i mitt sjukhusrum tickade efter min stroke. Tick, tick, tick. Tickandet var till en var till en början olidligt.. Sedan kom insikten. Klar och tydlig. Självklar: Om jag verkligen levde tick för tick så mådde jag ganska ok. Tick för tick, sekund för sekund.
 
 
 
Om jag levde här och nu så stod jag ut med tillvaron precis som den var. Insikten kom till mig då, efter traumat för snart 14 år sedan. Jag tappat bort den ibland, men jag påminns om den tex när det blir så tyst att jag uppfattar en klocka som tickar eller steg på grusvägen utanför. Det enda vi har är nuet. Man kan bli medveten om en längtan efter att hålla fast vid vissa ögonblick eller en längtan efter att skynda bort från vissa. Det enda vi egentligen vet är att det kommer ett nytt nu och sedan ett till och sedan ytterligare ett. Varje nu är en ny chans att leva livet såsom vi själva väljer. Idag väljer jag att leva nu och acceptera livet såsom det är här och nu. Kärlek, medkänsla och glädje önskar jag åt mig själv och alla människor och allt levande.
 
 

Mitt liv som strokesurvivor

Publicerad 2017-07-05 15:58:00 i Allmänt,

Mitt liv som strokesurvivor. Vissa dagar suger, babianröv! Vissa dagar är så jobbiga att jag måste övertyga mig själv att andas. Ett andetag i taget. Jag skulle troligen inte kunna beordra min kropp att sluta andas, men en dag som denna så känns varje andetag tungt. Idag är hjärntröttheten svår.
 
Jag sov dåligt i natt och idag har jag varit på utflykt och det räckte för att energin skulle ta slut. Av någon anledning, som jag inte känner till, så vill min kropp inte samarbeta. Det är svårt, nästintill omöjligt att gå. Foten liksom ”krullar upp sig inåt. Som om min kropp försöker försvinna in i sig själv. Att träna är inte att tänka på idag.
 
Så varför skriver jag istället för at ligga ned och vila?
 
På något vis är det terapeutiskt att skriva. Det ger mig mening i livet att veta att jag kanske hjälper någon annan, som inte hittar orden, att berätta hur det kan vara att leva med en trasig hjärna. Visst kan man bli bättre. Jag gör fortfarande framsteg snart 14 år efter min stroke, men den här hjärntröttheten den rår jag inte på.
 
Jag är otroligt glad över att min vänster hand och arm fungerar så pass mycket bättre efter CI terapin men spasticiteten finns fortfarande kvar och den måste jag ”kämpa emot hela tiden. Det räcker med ett oväntat ljud eller ett oväntat  synintryck för att spasticiteten ska triggas igång. Det gör ont och stressspiralen slås lätt igång.Hela kroppens larmsysytem slås igång.Jag har en dag som denna fullt upp med att övertyga mig själv och min kropp om att det inte råder livsfara. Jag läser en bok av Eckhart Tolle. Han skriver om frid och att det är det som människor eftersträvar. Frid. Ändå skapar vi drama i livet, skriver han i sin bok. För att få frid så behövs det fullkomlig acceptans tänker jag. Så länge vi kämpar emot verkligheten så kan vi inte uppnå frid.
 
Det är inte lätt att känna frid när man är så utmattad att man nästan inte orkar andas och när kroppen värker och det nästintill är omöjligt att tänka en klar tanke. Det är finväder ute och jag tänker att jag borde vara ute och njuta av naturen och sommaren, som är så flyktig, men jag orkar inte. Jag tror att jag ska ge mig själv, min kropp och min hjärna, en present. Jag ska koka en kopp te och krypa ner i ett varmt skumbad. Det är så o-somrigt som det kan bli men så får det vara idag. Imorgon är en annan dag. Jag är som Arnold, ni vet. I’ll be back! Till alla survivors därute. Tillsammans är vi starka ❤!

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela