Om hjärntrötthet
Det här med hjärntrötthet.
Jag har valt att vara öppen med min hjärntrötthet. Jag berättar hur det begränsar mig och hur det påverkar mitt liv. Jag gör det för att jag tänker att om jag genom att dela med mig av mina erfarenheter kan hjälpa någon annan, så blir min stroke och min väg vidare meningsfull.
Det är meningen med livet tror jag. Att leva ett meningsfullt liv. Det är ingen man bara ”får”.
Ett meningsfullt liv det skapar man. När livet slår undan fötterna på en så letar man efter meningen med det och som man frågar får man svar.
Att leva med bestående hjärntrötthet är en stor utmaning. Det tog lång tid innan jag fick korrekt diagnos. Det var först 2013 efter att jag blivit ”bollad runt” i oändligt meningslösa åtgärder inom psykiatrin som det stod klart att jag lider av bestående hjärntrötthet. Då hade det gått mer än tio år sedan jag insjuknade.
Hjärntrötthet är ingen vanlig trötthet. Det är inget som går att vila/sova bort och jag känner mig inte sömntrött. Det är den mentala energin som tar slut. Jag orkar inte tänka positivt. De svarta tankarna tar över. Eftersom det krävs energi och medvetna tankar för mig att röra min vänstra sida så förlorar jag även förmågan att gå, om jag inte vilar i tid. Jag ramlar om jag försöker och jag har försökt. Jag är synnerligen envis.
När det är som värst får jag svårt att andas. Jag får ont i kroppen med influensaliknande symptom. Jag vet inte ur många bihåleinflammationer och lunginflammationer jag fick på vägen. Men jag skulle tillbaka.
Jag insjuknade 2003. 2004 sprang jag tjejmilen och 2006 började jag arbetsträna. I slutet på 2006 kom första kraschen. Jag var helt slut och fick diagnosen utmattningssyndrom. 2011 fick jag diagnosen utmattningssyndrom, PTSD och depression. Det dröjde enda till 2014 innan jag fick korrekt diagnos. Bestående hjärntrötthet. I 11 år kämpade jag för att ta mig tillbaka. Jag kom aldrig tillbaka, men jag tog mig vidare. Nu ska man inte glömma bort att jag fick en massiv hjärnblödning. 25% av min hjärna förstördes. Det ÄR ett mirakel att jag lever. Att jag går och fungerar hyggligt bra och det är inte konstigt om energin tryter emellanåt. Men jag säger som Arnold: ”I’ll be back!” Fast i en annan uppdaterad upplaga.
Till alla survivors därute! <3! Tillsammans är vi starka!
