strokesurvivor.blogg.se

Jag skriver om livet som strokesurvivor.

 Oftast skriver jag om sådant som jag har lyckats med trots att jag egentligen inte ska kunna, med tanke på min skada. Som tex att jag kan springa. Jag brukar skriva att jag klarar mig hyggligt bra i livet trots allt.  Jag beskriver oftast det positiva. Jag försöker att se livet ifrån den ljusa sidan.

Jag brukar skriva att vi kan välja. Att vi människor inte är offer utan kraftfulla skapare. Att vi skapar våra liv genom våra tankar och känslor. 

Jag är otroligt ledsen över att jag blev sjuk och funktionsnedsatt, men jag väljer aktivt att inte gå in i den känslan. Utan jag försöker att fokusera på det som är positivt. Det jag kan göra.

Ibland så känner jag mig som en ”fejk”…………

Jag har alltid älskat att dansa. Det var tidigare en stor och viktig del av mitt liv. Efter min stroke så går det inte. Min vänstra sida hänger inte med och den spastiska paresen gör att jag ser märklig, stel och ryckig ut. I många år sörjde jag detta. Jag har i perioder tänkt att det blir nog bättre, men det blir inte bättre. Jag kan inte dansa som förr och det är en av mina största sorger.

 Sedan hittade jag zumban och världen bästa instruktör som sa: ”Har ni tagit er hit så kan ni zumba”. ”Alla kan zumba”, hävdade hon bestämt. Jag zumba-de på. På mitt sätt. Undvek att titta på mig själv i speglarna och hittade tillbaka till dansglädjen. Det är underbart att röra sig till musik. Kroppen och knoppen mår bra av det. Till sist så vågade jag snegla på mig själv i spegeln. För att få input på hur jag rörde mig. På så vis är speglar bra. Särskilt om man har nedsatt känsel. Sakta men säkert så vande jag mig vid mitt nya sätt att röra mig.

I helgen så gick jag en dansinstruktörsutbildning. Fattar ni hur modigt det är?

Min mission är att starta dansgrupper där alla passar in oavsett förmåga. Kravlös, lustfylld rörelseglädje. För att röra på sig är bra. För alla!! Man kan t.o.m.dansa sittandes. Vilket innebär att alla kan delta.

Under helgens utbildning så filmades vissa danser. Jag hade liksom lyckats förtränga/glömma bort hur jag ser ut. Att se mig själv dansa var som att få en kniv rakt in i hjärtat. Jag ser jättekonstig ut. Hela jag vill protestera, skrika, gråta. Jag vill inte att det ska vara så här!!!!!! Men det kommer inte att hjälpa. Det är som det är. Det gör mig arg, ledsen och förtvivlad. Men det är som det är.

Jag tänker att om jag genom att dansa med min kropp precis så som den är och ser ut just nu kan inspirera andra att göra detsamma oavsett hur deras kroppar ser ut och fungerar och ser ut så är det värt det.

Kanske kommer jag även att göra en moon-walk baklänges ut ur rummet, Arnold style och säga:

” I’ll be back”.

Mera dans och glädje till folket och speciellt till oss survivors som verkligen behöver hitta glädjeämnena i livet.

Det finns en väg vidare efter stroke men vissa dagar är den förbannat knögglig och svår att ta sig fram på. Då är det skönt att veta/känna att man inte är ensam.

Till alla survivors därute.

Tillsammans är vi starka <3!