Tillit!
Tillit! Fuc-ing tillit. Så brukar jag och mina "tjejor" skriva till varandra när livet på olika vis är utmanande.
För livet är utmanande lite då och då. Lite för ofta kan det kännas som ibland.
Om jag har gjort mer än min hjärna orkar mer, och det vet jag oftast först i efterhand. Så blir/upplever jag livet som extra tufft och utmanande.
Men livet finns där för mig och dig och saker löser sig. Ändå är det där med tillit svårt att känna ibland. Jag skulle kunna förklara det med att jag förlorade tilliten till livet när jag fick stroke, men jag reste mig och jag tog mig vidare och jag fick hjälp när jag behövde det. Jag skulle kunna förklara det med att jag förlorade tilliten till livet när jag blev "dumpad" efter min stroke, och tvingades leva ensam/som singel för första gången sedan jag var 15 år.
Jag skulle kunna förklara det med att jag inte klarade av att lönearbete och tvingades inse att jag lever med bestående hjärntrötthet. Jag VAR mitt jobb. Vad var meningen med livet om jag inte löne- arbetar?
Men jag klarade det och jag fick hjälp när jag behövde det.
Jag har fått hjälp alla gånger. Inte genom att sitta ned på rumpan och vänta utan genom att aktivt visualisera det jag önskade mig och agera i riktning mot det jag önskade mig.
Jag tror att det är viktigt att hålla reda på vad som är "ditt" jobb och vad som är upp till Gud/universum/den skapande kraften/Robert Lind i Kramfors, eller vad man nu väljer att tro på. Vårt jobb är att önska och agera i riktning mot, sedan får vi hjälp om vi bara tror och känner tillit.
För tänk om vi egentligen är kraftfulla skapare och inte de offer som vi många gånger tror att vi är. Tänk om allt du önskar redan finns där tillgängligt för dig.
Min utmaning är iallafall att känna tillit. Tillit till att allt är precis såsom det ska vara. Och tänk! I så fall kanske det bara är att sätta igång. Leva och njuta av färden. Låta axlarna sjunka ner. Andas njuta. Det där med tillit kanske är "the shit".
Tillit,glädje och kärlek önskar jag till alla och envar ❤!