strokesurvivor.blogg.se

Hej! Jag heter Anneli och jag är född 1971. 2003 drabbades jag av en massiv stroke. I den här bloggen kommer jag att dela med mig av mina erfarenheter efter att ha drabbats av en stroke mitt i livet. Jag delar med mig av de verktyg som jag använde mig av för att åstadkomma det som enligt läkarkåren är ett mirakel. Jag delar med mig av träningstips, både mentala och fysiska. Jag kommer också att skriva om de svårigheter som man ofta möter när man lever med en trasig hjärna. Jag kommer framförallt att ta upp s.k dolda funktionshinder. Min förhoppning är att inspirera människor och öka förståelsen för oss som har drabbats av stroke mitt i livet. Om jag genom att dela med mig av min historia kan hjälpa någon annan så blir min stroke plötsligt meningsfull. Scrolla ned till mitt första inlägg för att ta del av min historia/bakgrund. Hjälp mig att sprida information om denna folksjukdom som drabbar någon var 20 minut. Stroke är en av de främsta orsakerna till funktionsnedsättning och död i Sverige idag och 20% av de som drabbas är i arbetsför ålder. Vill du stödja mig och min mission så gå gärna med i STROKE riksförbundet. Där arbetar jag aktivt för visionen: " Ett värdigt liv efter stroke". Tillsammans är vi starka!

Gå dit hjärtat leder dig

Publicerad 2018-06-15 12:51:00 i Allmänt,

Min avsikt med den här bloggen är att öka förståelsen för oss strokesurvivors, skapa någon form av gemenskap och en känsla av att man inte är ensam. Jag kände mig väldigt ensam på min väg vidare efter stroke mitt i livet. Det fanns litteratur att tillgå, men min upplevelse var att de mest beskrev vilka svårigheter jag skulle ha/få. Jag ville tillbaka. Bli ”mig själv ”igen. De som sa att jag inte skulle bli mig själv igen visste inte vad de talade om. De kände inte mig!  

Mot alla odds lärde jag mig att gå igen.

Ni vet vad de fortfarande säger om det: ”Du är ett mirakel, Anneli”. ”Du förstår inte vilket mirakel du är” har jag t.o.m fått höra. Som om det var jag som inte förstod. De kan ju inte ha haft fel 😉……..

 

Nåja. Jag lärde mig att gå. Jag lärde mig att springa. Hitta, hjälpligt iallafall. Laga mat. Klä på mig. Hittade strategier för att kompensera för mitt nedsatta arbetsminne m.m. Jag lär mig fortfarande.´efter 15 år. De neuropsykologiska utredningarna visade på en nedsättning i min visiospatiala förmåga och i mitt arbetsminne. I övrigt visade testerna att jag var rätt smart. Jag har framförallt god problemlösningsförmåga vilket gör att jag hittar nya vägar. Nya sätt att lösa problem på.

Jag var stärkt i min tro på mig själv och min egen förmåga. Jag kan göra allt jag vill, tänkte jag 😊. Jag var ivrig att komma tillbaka till mitt gamla liv och mitt gamla jag igen. 10 sorger och elva bedrövelser senare så insåg jag , högst motvilligt, att den gamla vägen var igenspikad och full med taggtråd. Jag var tvungen att hitta en ny väg.

 Jag läser väldigt mycket litteratur inom bl.a andlig utveckling och psykosyntesen, och något som fastnade hos mig var uttrycket: ”Gå dit hjärtat leder dig.” Och ”Gör det som får din själ att sjunga”.

Det är ju liksom ingen ide att kämpa emot livet. Det är som det är.

Man får lägga om kursen. Med en ny karta navigera sig fram, efter att man har ställt in gps: en på slutdestinationen.  Detta har jag gjort flera gånger om. Inte för att jag har velat utan för att jag har blivit tvungen. Jag fick stroke. Jag gick igenom en jobbig skilsmässa. Jag drömde om och startade ett eget företag men det fick jag lägga åt sidan. Slutligen fick jag lägga allt vad lönearbete heter åt sidan. 

 

 

Det är ett heltidsjobb för mig att vara strokesurvivor. Även om jag kan gå så har jag en spastisk pares som gör att varje rörelse måste ske med hjälp av en medveten tanke och om jag inte tänker aktivt på vad jag gör så snubblar jag på min ”drop-fot” och översträcker knät. Det händer att jag ramlar pga att spasticiteten och dålig balans. Jag går väldigt sakta och det händer att jag går vilse. Även i kända miljöer. Diagnosen bestående hjärntrötthet har hjälpt mig att förstå mig själv, men det är verkligen urtrist att nästan jämt vara trött.  Den träning jag dagligen gör. Måste jag göra för att inte försämras. Inte heller speciellt stimulerande.

Det har varit tungt och deppigt på flera sätt under åren som har gått.

Insikten växte fram. Om jag går runt och sörjer det som gick förlorat så kommer jag inte att må bra. Som man frågar får man svar tänkte jag. Så nu frågar jag: Vad kan jag se som är positivt med detta? Vad har jag lärt mig och var tar jag med mig?  

Jag suger på att vila men jag övar på att ta bättre hand om mig själv. Pyssla om mig själv. Tag hand om kropp och knopp. Vissa dagar orkar jag nästan ingenting. Då övar jag på att istället för att köra över mig själv, som den ”gamla Anneli” skulle ha gjort, lyssna på min inre vägledning och faktiskt inte göra så mycket alls.  Att skriva är som någon slags terapi. Det hjälper mig att sortera mina tankar. När jag dessutom får höra att jag hjälper andra genom att dela med mig så känns det riktigt meningsfullt.

 

 

 

Då sjunger min själ 😊.

Nu piper tvättmaskinen så jag avslutar här. Till alla survivors därute <3! Tillsammans är vi starka!

 

 

 

 

 

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela