Att ha tillit till livet
Jag har alltid ansetts vara en orolig själ. Jag vet att det sas, ovanför mitt huvud, att jag var "harig" som liten. Jag tror inte att de vuxna som uttryckte sig så hade tänkt att jag skulle höra eller förstå, men det gjorde jag. Det har etsat sig fast.
Idag kan jag tänka att jag alltid har varit känslig och att det som jag har lärt mig är "fjantigt" och "harigt" i själva verket är en styrka. Men det har tagit tid att förstå det.
Jag lärde mig att gömma/dölja min känslighet. Jag slutade att lyssna på "min inre röst". Litade bara på evidens och resultat av forskning. Allt annat var trams och humbug. Bra! Nu är jag trygg. Jag har koll.
Efter min stroke och de kriser som följde har jag återigen hittat tillbaka till min känslighet och det är en sådan gåva. Jag har också utvecklat en slags tillit till livet. Det mesta löser sig om man vågar drömma, sätta mål och lämna över lösningen till "universum/ Gud eller Robert Lind i Kramfors". Det viktiga är inte vad du tror på utan att du tror.
Vi är inte ensamma och vi får vägledning/hjälp, men vi behöver vara öppna och mottagliga för tecknen. Jag upplevde att i stillheten som infann sig efter min stroke, då jag var oförmögen att sysselssätta mig vare sig fysiskt eller koignitivt. I det vacum som uppstod då, kunde jag plötsligt höra "min inre röst". Plötsligt upplevde jag en trygghet som jag aldrig tidigare har upplevt i mitt liv.
Insikten var stark och uppenbar: "Det finns inget att vara rädd för". Inget alls! Jag var fuillkomligt trygg, fullkomligt harmonisk, stilla och fylld av ljus och kärlek. Ja, jag vet att det låter lite fjantigt men det var verkligen så det var!
I min rehabilitering förlorade jag kontakten med den "inre rösten". Jag tappade bort mig själv på vägen. Gång på gång. Jag ville tillbaka. Prestera. Leverera. Då var jag ju någon, men tänk om det räcker med att bara vara. Tänk om jag inte måste prestera för att finnas till? Tänk om vägen vidare ser annorlunda ut? Om jag måste göra förändringar. Yttre och inre. At livet kanske aldrig blir som förr men att det blir riktigt bra ändå.
Åh, vad jag önskar att vi strokesurvivors fick möjlighet att leva våra liv på våra villkor. Med en trasig hjärna passar man sällan in i samhället. Alla ljud, ljus och all effektivitet. Vi ska skynda oss, multitaska och anpassa oss, kunna göra 100 saker på en gång utan att tappa tråden, och snabbt ska det gå. Jag klarar det inte och jag vet att jag inte är ensam. Vi är många som kämpar febrilt för att "passa in", på bekostnad av vår livskvalitet.