Jag övar på att leva.
Mitt liv tog en oväntad vändning när jag fick stroke. 32 år, mitt i karriären, mamma åt Wille 2 år och gravid med mitt andra barn. Jag insjuknade i vårt hus som vi renoverade och som "tur", tror inte på tur, var min man hemma när jag föll ihop. Min son överlevde fast att han föddes i vecka 28. Han är tack och lov fullt frisk och en hockeytalang. Jag tror på tacksamhet. När han var liten så sa han: "Mamma, de sa att vi skulle dö, men vi ville inte det, så då gjorde vi inte det. Jag tror också på viljan.
Det har varit enormt tuffa år och när jag läser gamla dagböcker eller tittar på bilder så känner jag en så avgrundsdjup sorg, men även tacksamhet, ödmjukhet och glädje. Så mycket gick förlorat iom min stroke. Jag har kämpat så enormt hårt för att ta mig tillbaka. Idag vet jag och har accepterat att jag aldrig kom tillbaka. Jag kom vidare. Livet blev inte som jag hade tänkt mig, men det blev riktigt bra ändå.
Nu tränar jag på att släppa sorg, skam och skuld och på att kunna njuta av livet. Det krävs ofta energi för att orka tänka positiva tankar och när jag är hjärntrött så har jag inte den energin. Idag och så länge det behövs så ska jag öva på att släppa sådant som jag inte längre behöver. Göra mig av med negativ energi, sorg,frustration, oro och ångest. Jag har levt under enormt stark press under så många år. Jag brjöver återhämtning. Vila. Lugn och ro
Förra sommaren deltog jag i en försäkringsmedicinsk utredning på Danderyd som Fk hade beställt. Det tog energi, och det var otroligt jobbigt att förstå och inse mina begränsningar. Utredningen ledde dock till att jag blev beviljad sjukersättning och därmed möjligheten att läka i lugn och ro. Så det gör jag nu. Jag läker. Släpper sådant som jag inte behöver bära runt på. Jag täbker och säger: Släpp. Släpp. Slä9p. Jag övar på att fånga dagen. Sommaren. Glädjen. Kraften. Kärleken. Tar hand om min kropp och själ. Jag fick en ny chans. Den här gången tänker jag inte missa den/det. Livet!
Till alla survivors därute❤! Tillsammans är vi starka!
