Konsten att njuta av livet
Allt är, eller kan vara, träning efter en stroke. Med träning, envishet, tro och vilja så kan man komma långt. Träna, träna, träna. Så snart man nått ett mål så kommer nästa. När man klarar sin vardag så ska man arbeta. Gå upp i tid. Först när man återigen arbetar heltid är man "tillbaka". Strävan blir själva livet. Med risk att man missar att leva.
För mig blev de bestående funktionsnedsättningar som jag fick efter min stroke en slags gåva. Jag klarar inte av att stressa längre. Vilket har lett till att jag gör saker mer långsamt nu för tiden. Jag vilar större delen av min vakna tid, eftersom jag måste. Jag orkar inte annars.
Delar av mitt forna jag kämpar emot men det finns ingen annan väg. Jag orkar inte lika mycket, men det har givit mig möjlighet att stanna upp och njuta av livet. Så som det är här och nu.
Jag har tvingats att fundera detta över vad som verkligen är viktigt. Jag fick en andra chans och idag är jag mer mån om att njuta av livet. En god kopp kaffe, ett glas vin, en massage, ett tänt ljus eller en kärleksfull kram. Ett riktigt gapskratt.
Jag njuter av att kunna jogga. Även om det vissa dagar går förbaskat trögt, så är jag glad och tacksam över att kunna använda min kropp. Detta är något som jag tidigare tog för givet. Idag ser jag det som en gåva. Det ger insikter att vara halvsidesförlamad :). Insikter som jag alltid kommer att bära med mig.
I år ska jag springa min 15 tjejmil. Mitt ego vill att jag gör det för att vara duktig, för prestationen. Men jag gör det för att ha något att träna inför och för att fira att jag kan. Löpningen ger mig kraft och styrka. Att andas, vara i naturen, svettas, att bli riktigt trött i kroppen. Sedan unnar jag mig en lång dusch, en ansiktsmask, jag målar mina naglar i en glad röd färg. Äter en lyxig glass, ler.
Lever.
Jag springer för oss som har överlevt. Jag springer för livet efter stroke. Till alla survivors där ute. Tillsammans är vi starka!