Att leva med bestående hjärntrötthet
Idag är det en sån dag. En dag då jag tänker att det hade varit bättre att få dö. En dag då jag känner att det behövs medveten vilja för att orka andas. Så är det ju naturligtvis inte eftersom andningen sköter sig av sig självt, men det är en tung dag.
Jag försöker att landa i nuet, sjunka ned i min fåtölj och bara vara. Andas. Men oron i kroppen finns kvar. Jag känner igen det. Det blir så här när jag är hjärntrött. Det är inget konstigt. Inget farligt, men det är fruktansvärt obehagligt. Intryck flashar runt i huvudet som på en skräckfilm.
Om kroppen fungerade skulle det kanske hjälpa med en promenad men kroppen är spastisk, spänd och svår att använda. Så jag sitter i min fåtölj med Pator Ågren i knät och tittar ut genom fönstret. På träden, på gräset, på min hängmatta. Skulle så gärna vilja ha energi till att njuta av allt detta, men idag finns den inte. Energimätaren står på mörkrött och då tar det ett par dagar att komma i fas igen.
Det är ingen ide att kämpa emot. Jag får acceptera/konstatera att det är en sån dag och ta extra väl hand om mig. Det gillar inte Pastor Ågren. När jag beslutar mig för att det är VAA Vård Av Anneli som gäller så brukar han lomma iväg.
Då väser jag: Don’t mess with me. I’m a strokesurvivor och Pastorn svarar A la Arnold: ”I’ll be back”……
