Två dagar kvar. Sedan går min 13:e tjejmil av stapeln.Jag springer för livet efter stroke
Två dagar kvar. Sedan går min 13:e tjejmil av stapeln. Jag springer för livet efter stroke.
Innan min stroke så var jogga bland det värsta jag visste. Jag har tidigare skrivit om hur min kropp liksom längtade efter att springa, när jag var halvsidesförlamad och satt i rullstol. Jag fick impulsen att springa och jag tänkte: ”Om jag reser mig ur rullstolen så ska jag springa. Jag ska springa som Forrest Gump”.
Jag trotsade läkarnas dystra prognoser och reste mig ur rullstolen. Drygt åtta månader efter att jag svävat mellan liv och dör i respirator så sprang jag tjejmilen på 70 minuter.
Vilken seger!!!! Jag känner mig ofta som Lotta på Bråkmakargatan, som visst kan cykla blandat med Skalman som tycker att skynda är ett fult ord. Följaktligen springer jag väldigt långsamt. Inte enbart för att jag dras med en spastisk pares, tonus och försvagning i min vänstra sida.
Studier visar att regelbunden löpning genererar nya hjärnceller samt kan lindra/bota depression.
Jag får ofta en känsla av att kunna ”springa ifrån” problem. Detta kan mycket väl bero på att när vi är fysiskt aktiva så aktiverar vi fler delar av vår hjärna vilket gör att vi får tillgång till information som vi inte kommer åt om vi sitter stilla och tänker. Kanske är det just p.g.a av detta som vissa moderna företag har gåband på kontoret. Då kan ha ”gående möten”.
Det är flera tillfällen då jag har löst till synes omöjliga problem i joggingspåret. Ibland kommer känslan av att problemet inte var så himla viktigt efter löprundan. Kan bero på endorfinerna som utsöndras under löpning. Kan också bero på att jag andas djupt och är i naturen. Det är egentligen inte viktigt att veta.
Det coola i det hela är att min kropp längtade efter att springa. Jag är otroligt stolt och glad över att ha inspirerat fler att försöka sig på att jogga, tex efter en stroke. Jag fick senast igår frågan om hur jag tränade inför Tjejmilen.
Då 2004 när jag lärde mig att gå igen så började jag med att gå långa promenader. Jag lade stegvis in kortare joggingpartier i mina rundor men siktade alltid på att vara ute och röra på mig i minst en timme. Jag var ute och ”flåstränade” varannan dag. Tre gånger per vecka tränade jag styrketräning hemma. Enkla övningar som utfall. Bäckenlyft, situps, rygglyft och armhävningar. Tre gånger 15 repetitioner.
Detta enkla träningsupplägg har jag fortsatt med och jag kan glatt konstatera att det håller. Det är inte svårt. Det gäller att bestämma sig. Jag springer tjejmilen för att ha något att träna inför. På så vis håller jag igång träningsmotivationen.
Jag har också fått en del hjälpmedel för att underlätta löpningen. Eftersom mitt vänstra knä gärna översträcks så har jag en tunn knäortos runt knät. Detta för att jag lättare ska känna var jag har knät. Trycket ifrån tyget ökar känselimpulsen. Jag har ett dictusband runt fotleden som fästes i en krok på skon. Detta för att underlätta fotlyftet. Jag har formgjutna ilägg i skorna för att få bättre stöd och en korrekt fotnedsättning. Om man sätter ned foten ”felaktigt” kan man få knä, höft, rygg och nackproblem. Jag har även ett hållningsbandage som hjälper mig att hålla upp överkroppen och dra bak axlarna när jag joggar. Jag tränar naturligtvis dessa muskelgrupper. Inga ortoser i världen kan helt ersätta muskler men tex dictusbandet hjälper mig hjärna att ”bana in” fotlyftet.
På lördag springer jag min 13:e tjejmil! Jag springer för livet efter stroke, och om jag springer förbi någon på banan. Så kommer de att kunna läsa texten ”strokesurvivor” på ryggen på min tröja!
Till alla survivors <3! Tillsammans är vi starka!
