Gå dit hjärtat leder dig
Att lyssna på sin inre röst
Humlan kan inte flyga ty vingarna är för små
Den struntar i allt man säger och flyger ändå
Säg mig du lilla humla hur går den flykten till
Humlan bara mumlar man kan allt som man vill
Dikten ovan har jag ofta hänvisat till när jag varit ute och föreläst, på temat ”tankens kraft” och om att nå sina mål i livet.
Jag refererar till forsking och exempel på hur människan med hjälp av ”tankens” kraft fått det omöjliga att bli möjligt. Sanningen är den att hade människan inte utmanat sig och vågat tänka nytt och stort så hade vi kanske fortfarande gått på alla fyra. Jag ser framför mig en mörk kväll när apmänniskorma har samlats kring elden för en stunds samvaro innan man går in i sina grottor för att sova. Plötsligt säger en apmänniska. Låt oss kalla honom Ove: ”Men hörrni, jag har funderat på det där med att gå på alla fyra. Vore det inte bättre att gå på två ben?
-Vaddå upprätt menar du? Frågar en nyfiken apmänniska?
-Ja.
-Men, vad skulle det vara bra för? Vi har ju alltid gått på alla fyra.
-Ja, då kan man lättare plocka och bära saker med händerna och vi borde kunna ta oss fram fortrare. Om vi är upprätta så ser längre och kan upptäcka faror i bättre tid. Svarar kanske Ove.
Föreställ dig tumulltet som följer. Ett ap-tjatter.
”Vad då? Vi har ju alltid gått på fyra ben.” Det har apmänniskor, inte för att jag tror att de kallade sig apmänniskor, alltid gjort. Det har funkat bra. Varför ändra? Hur ska det gå till? Hur ska vi kunna hålla balansen? Vi kanske ramlar och slår oss? Vi har det väl bra som vi har det osv osv.
Kanske är det så att vi räds förändring? Vi vill gärna stanna i det som är bekant. Det ger oss en känsla av trygghet. En känsla av kontroll. Men sanningen är den att utveckling är oifrånkommligt. Det är en del av vår existens. För att något nytt ska kunna födas behöver vi lämna plats för det. Vi behöver ta steget ut över stupet, in i det okända och våga och tro att vi hittar en lösning. Tron kan försätta berg brukar man ju säga och jag ärövertygad om att det är precis så.
Jag var länge en humla efter min stroke. Jag flög fast att jag inte kunde. Nåja, jag sprang/joggade fast att jag inte skulle kunna gå över huvud taget. Jag trodde att det var möjligt och då gick det till slut.
Jag har trott att om jag verkligen vill och tror att det är möjligt så kommer jag att bli helt återställd. Jag behöver bara anstränga mig lite mer. Vara lite mer positv. Fokusera lite mer på möjligheterna.
Men allt är faktiskt inte möjligt.
Jag har försökt att hantera/acceptera min hjärntrötthet. Den som jag hävdade att jag hade blivit av med. Det är möjligt att jag behöver vila lite oftare men jag kan hantera det. Jag ”power-vilar”.
Jag vet att jag behöver ta pauser. Stänga av. Stänga ögonen För att stoppa inflödet av nya synintryck. Jag vet att jag har en spastisk pares som tar energi, mycket energi och att det krävs oändligt mycket mer energi av mig för att tex gå, stå eller bara sitta rakt upp på en stol.
En sjukgymnast jag träffade en gång berättade att det tar nio gånger så mycket energi för en hjärmskadad person att dammsuga ett rum som för en frisk. Jaghar ingen aning om hur han hade kommit fram till detta men det ligger troligen något i det.
Ofta glömmer jag bort min hjärntrötthet, kanske är det ett försvar eller någon slags förnekelse. Jag glömmer bort att jag har andra förutsättningar än friska människor. Jag hänger glatt med i omgivningens tempo. Speciellt när det är roliga saker på gång, som träning, fest eller motsvarande.
Jag får surt betala. I efterhand. Ofta blir jag sängliggandes med svår huvudvärk, muskelvärk och illamående, ofta får jag svår yrsel och faktiskt dödslängtan. Döden känns vid de värsta tillfällena som en lockande utväg. Då får min hjärna äntligen vila. Jag får väldigt stark ångest men jaglyssnar inte. Jag vill så mycket. Ofta lyssnar jag inte förrän kroppen säger åt mig på skarpen. Därav yrsel, knäskador, ryggproblem, magkatarr, huvudvärk mm mm. Men jag kan om jag verkligen vill. Då hittar jag en väg.
När jag tänker efter så framstår jag som ganska korkad.
Jag har en annan hjärna efter min stroke och allt är faktiskt inte längre möjligt. Eller priset jag får betala är alltför högt.
När man inte lyssnar så slår livet till sist undan benen på en. Vilet det har gjort för mig. Jag har kommit till insikt om att jag faktiskt var på väg åt helt fel håll.
Nu har jag fått en ny hjärna och en ny chans. Att fånga dagen och göra sådant som ger mig energi och glädje. En ny chans att gå dit hjärtat leder mig. Men man behöver vara i stillhet för att kunna höra sitt hjärta. Så nu ska jag inte längre fokusera så mycketpå utveckling utan kanske mer på ”inveckling”, dvs lyssna inåt, till min inre röst och till den visdom som vi alla har tillgång till.
Ja, jag ska lyssna...........
Kan du höra ditt hjärta?
