Om att befinna sig i mardrömmen och aldrig vakna upp.
Ibland så tänker jag: det KAN inte hänt. Jag tror att jag ska vakna upp och att allt bara var en ond dröm. Jag är den Anneli jag var innan jag drabbades av en massiv stroke.
Jag “förtränger” att jag har en hjärnskada.
Jag är hjärnskadad. Visst låter det hemskt?
Så är det. Jag drabbades av stroke mitt i livet. Jag förtränger/glömmer bort att jag har bestående funktionsnedsättningar. Som spastisk pares, ofrivillig muskeltonus, nedsatt koncentration, nedsatt arbetsminne, svår hjärntrötthet mm, mm.
Jag skäms jag för den jag är. Jag skäms för att mina barn har en funktionsnedsatt mamma och för att mina föräldrar har en funktionsnedsatt dotter.
Ibland så “glömmer jag bort eller så vill jag inte minnas.
Men så kommer verkligheten ikapp mig.
Det slår mig extra hårt när jag ser en bild av mig själv. När jag ser hur sned jag är i ansiktet och hur spastisiteten drar upp min vänstra arm och drar mitt vänstra ben bakåt. Eller när någon påpekar att jag går annorlunda.
Jag tycker ibland fruktansvärt synd om mig själv. Jag kan gå, men jag går väldigt långsamt och varje steg kräver djup koncentration Det syns inte jättemycket på utsidan men det är en kamp. Att det inte syns fullt ut är både en för,- och en nackdel.
Jag har bestående funktionsnedsättningar efter min stroke. Både fysiska i form av spastisk pares men även “dolda funktionsnedsättningar” såsom, hjärmtrötthet som bl.a ger stark ångest, nedsatt koncentration, nedsatt arbetsminne, och svårighet att fungera när det händer många saker på en gång.
Jag känner ofta skam.
Jag skäms för att jag är den jag är. Jag skäms för att mina barn har en strokeskadad mamma och mina föräldrar har ett funktionsnedsatt dotter. Det finns ingen logik i skammen men det finns där likt förbannat.
Jag letar förbrillt efter en utväg. En väg runt att det “ofattbara” hände. Det hände inte bara en gång utan jag lever med sviterna efter det som hände varje dag och det kommer jag att få göra under resten avmitt liv..
Men med hjälp av acceptans.” Det är som det är.” Och Mindfulness. “Att se tankar som tankar och inte sanningen”, så blir det lättare.
Gårdagen var hektisk och jag blev väldigt trött. Jag fick stark ångest och huvudvärk och såg svarta prickar. När jag mådde som sämst så fick jag syn på en bild med texten: “talk about your blessings more than about your burdens.”. Bilden fick mig att vakna upp ur deppträsket som jag befann mig i. Detta i kombination med att jag faktiskt fick hjälp med en del praktikaliteter och fick möjlighet att sova ut/ vila och ta igen mig gjorde att jag nu mår riktigt bra.
Jag bloggar för att synliggöra och öka förståelsen för oss som har drabbats av stroke, Min förhoppning är att ge en känsla samhörighet. En känsla av man inte är ensam. Kanske kan jag hjälpa någon som inte hittar orden att uttrycka sig med.. Kanske kan jag hjälpa nåon anhörig att bättre förstå sin strokeskadade mamma/pappa/syster/ bror/ son/dotter/vän/arbetskamrat. Vi är drygt 20.000 som drabbas av stroke varje år och vi är många som lever med "trasiga hjärnor". Vi finns och vi vill leva. Inte bara överleva!
❤️ Kärlek och styrka till alla oss som lever med trasiga hjärnor. Vi är. Survivors och tillsammans är vi starka!
Forza!!!!!!!!I
