Om att befinna sig i en bubbla
Efter min stroke har jag upptäckt att jag relativt ofta får en känsla av att befinna mig i en bubbla. Jag står på något märkligt vis utanför, och betraktar världen och dess skeenden. Jag orkar inte delta. Det kostar för mycket.
Mitt ”gamla jag” var en väldigt social, omtänksam person som ofta bjöd in till middagar och fester. Jag avskydde att vara ensam. Ville alltid ha sällskap, som om jag skulle sluta existera om inte någon var där och bekräftade min existens. Dessutom var jag väldigt mån om andra människor. Ville att de skulle må bra så jag ägnade relativt mycket tid åt att lyssna på andra men även med att hjälpa till med praktiska saker. Jag fick ofta höra att jag var en ”redig/klok/omtänksam” tjej och jag värnade verkligen om andra människor
Den där supersociala, omtänksamma, fixartjejen finns kvar där inne någonstans och ibland dyker hon upp och försöker fixa och dona. Vill få andra att må bra. Nu 13 år senare har jag tvingats att inse att jag inte kan vara den personen längre. Jag borde skicka den ”delen” av mig på semester. En lång semester. Kanske blir hon borta för alltid. Kanske kallar jag hem henne igen när/om jag orkar. Nu behöver andra delar ta plats på scenen. Jag behöver först och främst fokusera på mig och mitt eget välbefinnande. Det var lättare att bry sig om andra. Då fick jag ju bekräftelse. Det är sällan någon skickar ett tackkort eller ger mig en kram för att jag har tagit så väl hand om mig själv. Om jag inte gör det förstås……
Livet ser väldigt annorlunda ut idag. Energin är mycket lägre, och då talar jag om min mentala energi. Ett effektivt sätt att inte märka att energin är slut är att aldrig stanna upp. Rusa runt och hela tiden göra saker. Städa, tvätta, rensa ogräs, dammsuga, träna, shoppa eller bara gå runt i affärer. Om jag inte pysslar med något så brukar ångesten lindras av att jag skriver oändliga listor på det som jag borde göra. Jag vill inte lyssna på den där rösten inom mig som försöker få mig att stanna upp. Andas. Känna. Bara låta allt få vara precis som det är just nu. Det är få som vet hur jag mår på insidan. Det är få som frågar. Kanske vill de inte veta. Kanske har de nog med sitt. Kanske är jag inte så bra på att berätta. Jag vill ju inte gå runt och klaga. Så utåt visar jag upp bilden av det ”medicinska mirakel” som läkarkåren hävdar att jag är, men sanningen är att det är en tuff kamp. Dagligen. Kanske är detta ett sätt att visa för omvärlden att allt inte är rosenrött och kanske kan jag genom att dela min historia och mina tankar och känslor öka förståelsen för oss som lever med trasiga hjärnor. STROKE riksförbundet har som slogan: ” Ett liv som har räddats ska också levas.” Vi behöver våga prata om stroke och dess konsekvenser. Svårigheter men också möjligheter. Avslutningsvis vill jag påpeka att ingen stroke är den andra lik eftersom varje hjärna är unik men kanske kan jag genom att dela min historia få andra att våga berätta eller en närstående till en drabbad att faktiskt våga fråga och stanna kvar och lyssna på svaret. Ibland behöver man inte göra något utan bara vara där, lyssna, acceptera. Vill man göra något så räcker en kram väldigt långt. Till alla survivors därute. Tilsammans är vi starka!
