Ett steg fram och två tillbaka
Framsteg. Framsteg är något man ofta talar om i rehabilitering efter stroke. Vi vill se och uppleva att vi blir bättre. Återfår förlorade förmågor.
Jag gör ständigt framsteg. Även efter snart 13 år. Jag tränar och vilar och hittar strategier för att fungera så optimalt som möjligt. Framstegen är inte lika tydliga som i början men de finns.
Tyvärr tar jag även ibland två steg tillbaka.
Mitt vänstra ben har inte fungerat under de senaste dagarna. Det är knyckigt och ryckigt och spastiskt. Människor frågar vad som har hänt med mitt ben. När jag orkar så berättar jag att jag har haft stroke men ibland så skyller jag på en korsbands-skada, vilket förvisso är helt sant också. När jag berättar att jag har stroke så blir nästan alltid kommentaren: “Va? Du som är så ung!!!!!!!” Då känner jag mig tvungen att berätta. Förklara. Även om jag på intet vis behöver förklara egentligen. Men oftast berättar jag.
Dessutom känner jag människors undrande blickar när jag tar mig fram efter bästa förmåga. På T-centralen, idag tex. Eller när jag ska stiga av pendeltåget. Om jag sitter innerst så vågar jag inte stiga ut i gången förrän tåget har stannat helt och jag känner människors blickar på mig. Varför går hon inte? Vad väntar hon på? Jag har en gång satt mig i knät på en dam när jag tappade balansen och det vill jag inte göra om! Hon kunde ju ha klämts ihjäl och jag blir anklagad för dråp.
Jag skulle helt kunna strunta i att/om människor undrar, men jag skäms. Vill inte vara avvikande. Vill inte sticka ut. Jag har tränat så hårt för att kunna gå igen och för att kunna leva ett normalt liv. Vilket innefattar att stiga ut i gången på pendeltåget redan innan tåget har stannat vid perrongen.
Besöket i stan idag fick mig att minnas att jag inte är normal ( går som en “normal” människa) och aldrig kommer att bli det heller. Jag kan gå och klarar av att hantera spasticiteten för det mesta, men inne i stan med alla intryck så fungerar det inte. Jag tyckte förfärligt synd om mig själv!
Så kom jag att tänka på bilden här bredvid. Den talade till mig. “Du är annorlunda. Det är det som gör dig så vacker.”. Vissa dagar skulle jag hellre vara vanlig och…ovacker. Är man ful då???? Eller?
Nu sofftjänst resten av kvällen. Because I'm worth it <3!
