Den snåriga vägen tillbaka till livet efter stroke
I veckan blev jag kontaktad av FK. De ville ha mitt godkännande att skicka mina journaler till en av deras samarbetspartners inom Landstinget. De vill göra en fördjupad utredning för att fastställa min arbetsförmåga och utreda om det finns ev rehabilitering som kan öka min arbetsförmåga. Bra att de vill göra en fördjupad utredning men fy vad jag är less på att bli mätt, utvärderad och bedömd. Jag kämpar hårt för att acceptera mitt nya jag och mina nya förutsättningar. Att trots allt acceptera, efter flera års slit med misslyckade försök att arbeta heltid, att arbete inte alls är möjligt för mig i nuläget. Detta var en pärs, en hård smäll, och jag försöker fortfarande att vänja mig vid tanken. Känna att jag duger och bidrar på andra sätt än genom lönearbete. Fks begäran om utrednng triggad igång något inom mig. Att bli mätt och utvärderad och bedömd är fortfarande svårt. Jag vill ju vara som innan stroken. En högpresterande. En del av mig kämpar fortfarande emot och säger att du fixar det. Kom igen. Medan andra delar manar mig till att ta hand om mig själv. Den rösten säger också att livet har givit mig en möjlighet till ett annat liv. Där prestation inte är det viktigaste. Där närvaro och djupare insikter kan födas. Lugn, harmoni. Sådant som pengar och prestationer aldrig kan ge.
Jag ber ibland.
Igår var jag i skogen och bad om vägledning. Plötsligt såg jag en…..två…… tre fjärilar som flög förbi. De flög så lätt, så obekymrat. Jag drabbades av insikten om hur jag vill och faktiskt kan leva i lätthet. Som en fjäril. Nu fäller jag ut “ängla-vingarna” och med en ny lätthet tar jag mig an resten av dagen och livet.
