Att se på sig själv och sin omgivning med kärleksfulla,tålmodiga ögon.
Att få stroke är så klart livsomvälvande. Jag tänker att det är som tuffast att drabbas mitt i livet. Många får en annorlunda personlighet. En del är helt omedvetna om detta och upplever att omgivningen har förändrats. Jag tror inte att min personlighet i sig har förändrats, däremot så är min mentala energi oerhört mycket lägre idag än innan stroken. Jag orkar inte umgås och socialisera på samma sätt som innan, även om jag vill. Jag är tvungen att tänka mycket mer på mig själv och spara min energi till mig själv. Prestationer och yta har fått stå tillbaka för livsnödvändig vila och omsorg om mig själv.
Jag kan ibland uppleva omgivningens oförståelse och brist på äkta intresse som väldigt smärtsam. Andra tar sig rätten att tala om hur jag “var” och hur jag "är" nu. När jag beskriver sådant som jag upplever som svårt, framförallt psykiskt, så händer det att mina nära bemöter mig med kommentaren: “men så har ju du alltid varit”. Någon gång har man sagt: “nu är du precis som förr". Med glädje i rösten. Som om man längtar efter den”gamla” Anneli. Få frågar hur jag upplever tillvaron, och hur jag upplever dem som står mig nära, efter min stroke. Jag får bära hundhuvudet för att relationerna många gånger har förändrats. Det är lätt att skylla på mig och min skada. Även jag gör det....
De flesta förstår att jag har kämpat för att ta mig tillbaka men jag tror att få förstår att kampen fortgår varje dag. Ännu. Snart 13 år senare så är mitt liv till viss del en kamp. En kamp emot spastiska muskler, hjärntrötthet, nedsatt koncentration och nedsatt arbetsminne. Jag är ibland så trött att jag tänker att jag inte orkar andas. När jag läser dokument om hjärntrötthet så är det klockrent. Ibland så skulle jag vilja gå runt med en lampa på huvudet som visar hur mycket "hjärnkapacitet" som finns kvar. Grönt=laddat, orange= varning, röd= batteriet är slut och måste omedelbart laddas. Om hjärnan/batteriet går ned på rött så tar det extra lång tid attladda upp det. Det vore oerhört praktiskt om jag själv fick en signal om att nu är det orange läge och dags att vila. Det är nämligen olika olika dagar så det är i stort sätt omöjligt att veta och förstå när kapaciteten är på väg att ta slut. Oftast märker jag det inte förrän det är för sent. Tyvärr. Men jag tänker att jag lär så länge jag lever.
Min exman har berättat för våra barn hur jag blev en “annan person” efter stroken. Min yngste son sa: “mamma jag skulle ha velat träffa dig som du var förr.” Som om det var det rätta sättet att vara på. (Obs! Min tolkning)
Barn har naturligtvis svårt att förstå och hantera detta och min son menar ju absolut inget illa. Han är väl bara nyfiken på den mamma som han har fått beskriven för sig men aldrig träffat.
Jag tycker att det är otroligt smärtsamt att försöka leva upp till någon diffus bild som andra hade av mig. Jag har flera nya vänner och till en stor del en ny familj. Familj och vänner som faktiskt förstår på ett annat sätt vad jag upplever.
När jag tänker efter så har min stroke och min rehabilitering fört med sig att jag idag är en betydligt mjukare/känsligare och ödmjuk person än jag var innan.Men jag är långtifrån den högpreterande persn jag var innan.
Att försöka leva upp till den diffusa bild som min omgivning hade av Anneli är förödande för självkänslan. Många gånger känner jag skuld för att mina relationer har förändrats, även om det faktiskt ligger precis lika mycket hos min omgivning som hos mig.
Jag kan inte påverka min omgivning men jag kan påverka hur jag väljer att känna inför mig själv och mitt liv och de som står mig nära.
Varje andetag är ett nytt nu.
Jag väljer att se på mig själv och min omgivning med kärleksfulla, tålmodiga ögon.
Till alla survivors ❤️. Tillsammans är vi starka!
