strokesurvivor.blogg.se

Jag har inte skrivit på länge. Nu har jag gett mig fan på att skriva detta blogginlägg  med korrekt fingerställning på tangentbordet. Jorå, när jag gick i gymnasiet,3-årig ekonomisk linje,så hade vi maskinskrivning på schemat. Så skulle framtidens ekonomer danas. Korrekt fingerställning var otroligt viktigt.

 

Jag blev bra på det. Kunde skriva med båda händerna utan att se på tangentbordet och jag var ruskigt snabb.

 

 

Nu känner jag inte var jag har min vänstra hand. Saknar känsel i fingrarna, så nu skriver jag oftast enbart med höger, men akta er vad snabb jag är.

 

Som om det skulle vara  viktigt? Att vara snabb. Min kropp är inte snabb längre.

 

Jag går långsamt. Dels pga av muskelsvaghet och nedsatt känsel i hela vänster sida. Jag har fortfarande en ganska grav spastisk pares i hela vänster sida. Det gör att det är svårt att lägga över tyngden på vänster ben, vilken vi gör automatiskt  när vi går. För att kunna lyfta och flytta fram höger ben så lägger vi över tyngden på vänster. Det är mycket som jag inte visste/reflekterade över förr, som tex detta. Vem funderar över hur vi gör när vi går. Vi går ju bara. Det sker per automatik.

 

Hela den där processen med att flytta tyngden till vänster ben och liksom föra fram tyngden så att foten rullar mot underlaget och slutligen släpper marken och förs fram är en process som jag och många med mig har tvingats lära sig på nytt efter en stroke. 

 

Sådant som förr skedde per automatik måste nu ske med hjälp av medvetna tankar. Som att gå eller att hålla i något med min vänstra hand.

Det är tröttsamt. Att allltid behöva tänka på vad en gör. Att nästan allt kräver djup koncentration. Ibland så vill jag bara sätta mig på marken och gråta. De första åren så tänkte jag ofta att det är nog bara en ond dröm. Jag kommer att vakna upp och kunna använda och känna hela min kropp igen. Än har jag inte vaknat och det har gått drygt 18 år. 

 

Men jag har inte givit upp. Jag vet att  jag aldrig blir fullt återställd. Att jag troligen adrig kommer att få tillbaka känseln i min vänstra sida. Jag kommer aldrig mer att dansa som jag gjorde förr och jag går långsamt. Väldigt långsamt. Även när jag går mitt absolut "fortaste" så blir jag omkörd av människor,som går i till synes normal promenadtakt. Jag blir trött av att gå. Det är bl.a därför jag har ett parkeringstillstånd för rörelsehindrad. Det känns fint att det finns och jag är glad att jag slutligen gav fan i att försöka bevisa att jag minnsann inte skulle ha någon hjälp. Nej då! Jag klarar mig själv! Det var viktigt. Nu är jag mer ödmjuk inför att mina förutsättningar är annorlunda och att jag behöver hjälp med vissa saker. 

 

En del saker har jag dock blivit bättre på att hantera. Som tex det faktum att tanter i gula gunmmistövlar kör om mig i skogen när jag är ute och går mitt absolut fortaste, och att T- centralen i rusningstid inte är en bra plats för mig. Jag står inte heller längre och hänger i en bar. Jag orkar inte stå så länge. Fast barhäng kanske inte är något för damer i 50 års åldern :)? Jag har fortfarande inte vant mig vid at vara över 50, men det är rätt nice om en betänker alternativet..

 

Jag sörjer ofta att det är som det är men jag är också väldigt glad att ha fått en andra chans. En ny möjlighet att leva ett liv jag troligen aldrig hade valt frivilligt och när jag tänker på det så är det rätt nice ändå.

 

Jag chillar. 

 

 

 

Towada!