strokesurvivor.blogg.se

Hej! Jag heter Anneli och jag är född 1971. 2003 drabbades jag av en massiv stroke. I den här bloggen kommer jag att dela med mig av mina erfarenheter efter att ha drabbats av en stroke mitt i livet. Jag delar med mig av de verktyg som jag använde mig av för att åstadkomma det som enligt läkarkåren är ett mirakel. Jag delar med mig av träningstips, både mentala och fysiska. Jag kommer också att skriva om de svårigheter som man ofta möter när man lever med en trasig hjärna. Jag kommer framförallt att ta upp s.k dolda funktionshinder. Min förhoppning är att inspirera människor och öka förståelsen för oss som har drabbats av stroke mitt i livet. Om jag genom att dela med mig av min historia kan hjälpa någon annan så blir min stroke plötsligt meningsfull. Scrolla ned till mitt första inlägg för att ta del av min historia/bakgrund. Hjälp mig att sprida information om denna folksjukdom som drabbar någon var 20 minut. Stroke är en av de främsta orsakerna till funktionsnedsättning och död i Sverige idag och 20% av de som drabbas är i arbetsför ålder. Vill du stödja mig och min mission så gå gärna med i STROKE riksförbundet. Där arbetar jag aktivt för visionen: " Ett värdigt liv efter stroke". Tillsammans är vi starka!

Det går upp och ner på vägen vidare efter stroke

Publicerad 2022-01-28 17:34:16 i Allmänt,

Jag har inte skrivit på länge. Nu har jag gett mig fan på att skriva detta blogginlägg  med korrekt fingerställning på tangentbordet. Jorå, när jag gick i gymnasiet,3-årig ekonomisk linje,så hade vi maskinskrivning på schemat. Så skulle framtidens ekonomer danas. Korrekt fingerställning var otroligt viktigt.
 
Jag blev bra på det. Kunde skriva med båda händerna utan att se på tangentbordet och jag var ruskigt snabb.
 
 
Nu känner jag inte var jag har min vänstra hand. Saknar känsel i fingrarna, så nu skriver jag oftast enbart med höger, men akta er vad snabb jag är.
 
Som om det skulle vara  viktigt? Att vara snabb. Min kropp är inte snabb längre.
 
Jag går långsamt. Dels pga av muskelsvaghet och nedsatt känsel i hela vänster sida. Jag har fortfarande en ganska grav spastisk pares i hela vänster sida. Det gör att det är svårt att lägga över tyngden på vänster ben, vilken vi gör automatiskt  när vi går. För att kunna lyfta och flytta fram höger ben så lägger vi över tyngden på vänster. Det är mycket som jag inte visste/reflekterade över förr, som tex detta. Vem funderar över hur vi gör när vi går. Vi går ju bara. Det sker per automatik.
 
Hela den där processen med att flytta tyngden till vänster ben och liksom föra fram tyngden så att foten rullar mot underlaget och slutligen släpper marken och förs fram är en process som jag och många med mig har tvingats lära sig på nytt efter en stroke. 
 
Sådant som förr skedde per automatik måste nu ske med hjälp av medvetna tankar. Som att gå eller att hålla i något med min vänstra hand.
Det är tröttsamt. Att allltid behöva tänka på vad en gör. Att nästan allt kräver djup koncentration. Ibland så vill jag bara sätta mig på marken och gråta. De första åren så tänkte jag ofta att det är nog bara en ond dröm. Jag kommer att vakna upp och kunna använda och känna hela min kropp igen. Än har jag inte vaknat och det har gått drygt 18 år. 
 
Men jag har inte givit upp. Jag vet att  jag aldrig blir fullt återställd. Att jag troligen adrig kommer att få tillbaka känseln i min vänstra sida. Jag kommer aldrig mer att dansa som jag gjorde förr och jag går långsamt. Väldigt långsamt. Även när jag går mitt absolut "fortaste" så blir jag omkörd av människor,som går i till synes normal promenadtakt. Jag blir trött av att gå. Det är bl.a därför jag har ett parkeringstillstånd för rörelsehindrad. Det känns fint att det finns och jag är glad att jag slutligen gav fan i att försöka bevisa att jag minnsann inte skulle ha någon hjälp. Nej då! Jag klarar mig själv! Det var viktigt. Nu är jag mer ödmjuk inför att mina förutsättningar är annorlunda och att jag behöver hjälp med vissa saker. 
 
En del saker har jag dock blivit bättre på att hantera. Som tex det faktum att tanter i gula gunmmistövlar kör om mig i skogen när jag är ute och går mitt absolut fortaste, och att T- centralen i rusningstid inte är en bra plats för mig. Jag står inte heller längre och hänger i en bar. Jag orkar inte stå så länge. Fast barhäng kanske inte är något för damer i 50 års åldern :)? Jag har fortfarande inte vant mig vid at vara över 50, men det är rätt nice om en betänker alternativet..
 
Jag sörjer ofta att det är som det är men jag är också väldigt glad att ha fått en andra chans. En ny möjlighet att leva ett liv jag troligen aldrig hade valt frivilligt och när jag tänker på det så är det rätt nice ändå.
 
Jag chillar. 
 
 
 
 
Towada! 
 
 
  

Kommentarer

Postat av: Lisa

Publicerad 2022-01-28 17:49:16

Älskar dina kloka ord. Towanda ❤

Postat av: Tomas

Publicerad 2022-03-27 20:57:10

Hej
Mitt namn är Tomas och fick stroke för två år sedan
Du och jag är jämngammla 😀
Jag känner så väl igen mig i din blogg
min vänstra sida drabbades av stroken.
Skulle jag kunna få tips?
Hur faaan tränar man för att kunna räta fingrarna?
Är en usel bloggare men du kan maila mig om du vill.
[email protected]
Mvh Tomas Johansson

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela