Mitt liv som hjärntrött
Jag har skrivit om detta förr. Hjärntrötthet. Denna förrädiska åkomma som drabbar de flesta som får stroke. För en del, ca 30% säger forskmingen, blir den bestående. Jag är en av dem som lever med bestående hjärntrötthet. Jag blir aldrig frisk/åerställd/som förr.
Mitt liv är väldigt annorlunda idag. Jag har dagar reserverade helt för återhämtning. Vissa dagar lever jag som vanligt och mår hyggligt bra. Jag tampas med en "mupp kropp" som är spastisk och inte lyder men jag tar mig fram. Det kräver energi. Jag tampas med ett nedsatt atbetsminne som jag måste kompensera för. Det tar energi. Sedan har jag en grundtrötthet, s.k hjärntrötthet, som jag inte kan påverka. När jag har gjort för mycket blir jag deppig. Den mentala energin tar slut. Och till sist blir jag sjuk. Kroppen hjälper till sist till och gör att jag blir sängliggande.
Jag skriver om detta eftersom jag vet att jag inte är ensam om att ha det så här. Man kan se frisk ut. Men på insidan är det ofta ett helvete.
Vi är många som kämpar utan att det syns att vi gör det. Vi är så galet starka! Helt enkelt därför att vi inte har något annat val.
Idag vill jag ge mig själv och alla andra survivors, som kämpar med livet efter stroke en stor björnkram.
Ikväll ska vi gå julfest i Strokeföreningen. Det är ett pussel men med gemensamma krafter och vår fantastiska Maude, som arbetar på vårt kansli, så fixar det sig. Nu en sväng till fydioterapeuten för träning och sedan julfest.
Inte så illa after all 😊💪! Till alla survivors därute. Tillsammans är vi starka ❤!
