I'm a strokesurvivor. What's your superpower?
Jag har tidigare skrivit om humor. Att använda humor som vapen. För att ”ta udden” av det sorgliga och liksom orka kämpa vidare. För att livet efter en stroke handlar mycket om att kämpa det är det inget som helst tvivel om. Det går att ta sig vidare men det är ett hårt arbete, både fysiskt som mentalt. Egentligen borde det delas ut medaljer till alla oss som lever med trasiga hjärnor. På den som jag, härmed, delar ut till samtliga survivors står det: ”Don’t mess with me. I’m a strokesurvivor”. What’s your superpower?
Medaljen kan vara gjord av marsipan, eller choklad eller något annat som går att äta. Fast då vill man ju inte spara den. Vem vill ha en gammal äcklig marsipanmedalj på väggen? Kommer den att mögla? Vill man så får man den naturligtvis i ett mer beständigt material. Att återfå förmågor som gått förlorade i.o.m en stroke är ett mål för många. Man vill kanske tex kunna äta snyggt med kniv och gaffel, kunna gå i en trappa, dansa, köra bil eller cykla. Initialt kan det handla om sådana basala saker som att klä på sig eller att planera och tillaga en måltid. Det är mycket som våra hjärnor håller koll på som vi inte riktigt tänker på förrän det inte fungerar längre.
Initialt kan man tex få lära sig sådant som: -att jag måste blöta håret innan jag häller schampo i det och att bh’n ska på innan jag klär på mig tröjan…… Senare kan det handla om att jag behöver hitta strategier för säkerställa att jag får med mig rätt saker i träningsväskan när jag ska till sjukgymnasten eller gymmet, eller komma ihåg var jag ställde bilen när jag åkte och handlade. Allt som förr skedde automatiskt i min hjärna tar nu energi.
Det mesta måste, i alla fall till att börja med, ske med hjälp av en medveten tanke. Så småningom så automatiseras handlingarna igen och sker mer och mer per automatik. OM. Det finns ett gigantiskt OM.
I alla fall i mitt fall. OM’et är att jag inte är trött! OM jag är trött så fungerar de automatiska processerna sämre vilket gör att de tar mer energi och det gör att min mentala energi minskar vilket gör att de automatiska processerna fungerar ännu sämre och….Ja, ni fattar. Den mentala energin som redan är låg, tar slut fort och det krävs mental energi för att fungera normalt. Det blir lätt en ond spiral.
Detta gör att jag ofta har fullt upp med att bara överleva och få ihop min vardag. Detta gör att livet ofta känns rätt meningslöst. Vem vill ägna sitt liv åt att överleva och planera vad och hur och vad man ska ha på sig och äta till middag? Jag finner mening genom att blogga, föreläsa om livet efter stroke och genom att engagera mig i SMIL (stroke mitt i livet) frågor.
Jag kämpar fortfarande med att hitta den där balansen.
Balansen som rubbades kraftigt av min stroke. Jag kämpar dagligen för att återfå den och sedan är det en utmaning att behålla den. Det är sannerligen inte alltid lätt och jag försöker att ha medkänsla med min stackars hjärna som kämpar så hårt för att hjälpa mig och min kropp att fungera och leva ett meningsfullt liv.
Så om meningen med livet är att leva ett meningsfullt liv så är jag på god väg!
Till alla superheros/survivors out there! Tillsammans är vi starka!
