Rehab
Rehab
En väldigt stor del av mitt liv går ut på att träna. Träna rörlighet och styrka för att i någon mån få spastiska muskler att slappna av. Jag lider av både spasticitet och ökad muskeltonus efter min stroke.
Därför blir aktiv avspänning också en otroligt viktig del i min rehab. Att stänga av, komma ned i varv och andas långa djupa andetag, och i möjligaste mån få kroppen att slappna av.
Jag har spacitisitet efter min stroke. Det betyder att musklerna är spända och att jag skakar, vilket gör att det är väldigt svårt att styra rörelserna som jag vill. Några år direkt efter min stroke kunde hela vänster sida liksom ”hoppa” och skaka av sig själv. Fingrarna var krokiga och gick inte att sträcka, och uttrycket ”att ha tummen mitt i handen” fick en helt ny betydelse för mig. Den låg nämligen mitt i handen. Som en krok och den var omöjlig att sträcka ut. Det blir väldigt svårt att använda handen utan tumme.
Nu för tiden skakar jag väldigt sällan. Men spasticiteten påverkar mig i väldigt stor utsträckning ändå. När musklerna är spända så signalerar kroppen till hjärnan att det är” fara å färde” och hjärnan, i alla fall min, är väldigt kreativ och hittar ofta något som jag borde stressa upp mig över eller oroa mig för. OM jag har sinnesnärvaro och är medveten så kan/hinner jag stanna upp och tänka: Aha, mina muskler är spastiska. Jag tror att det är fara, men det är bara spactisitet. ”Chilla Anneli”.
I övrigt så gör spasticiteten att det är svårt att slappna av i musklerna och svårt att röra sig på ett naturligt mjukt sätt. Jag har dessutom kraftigt nedsatt känsel i hela vänster sida. Vilket gör att det ärt att få in ett naturligt flow i tex gången. Jag känner ju liksom inte.
Ovanstående gör att den hjärntrötthet jag lever med ofta blir värre eftersom jag måste
koncentrera mig så mycket på att tex gå. Och ofta ibland även på att stå eller sitta.
Blir jag riktigt hjärntrött kan jag bara ligga ner. Ibland så tror jag själv att jag fejkar. Jag ser ju ofta så pigg ut. Äsch lägg av det där med hjärntrötthet och spasticitet. Det tror jag inte på. Du kan ju springa. Och dansa zumba. Men den finns där hela tiden och den påverkar mitt liv i väldigt stor utsträckning.
Hjärntröttheten kan komma väldigt plötsligt och då kan det bli nästintill omöjligt att gå. Då måste jag vila snabbt. Annars är risken överhängande att jag faller. Jag har som sagt brutit ben i handen och har några väldigt coola ärr på benet.
Hjärnan ”glömmer liksom bort” att /hur jag lyfter på foten om jag inte koncentrerar mig. Det blir sakta sakta något bättre men som innan min stroke blir det aldrig. Det har jag konstaterat för länge sedan. Jag brukar byta ut ordet acceptera, som vi använder så ofta. Du måste acceptera ditten och datten. Till konstatera. Motsatsen till konstatera är förnekelse. Om jag inte ser verkligheten så som den är så kan jag ju inte göra något åt den.
Jag gör vad jag kan för att hitta rörelse som fungerar för mig. Och det är väldigt olika vad som funkar från dag till dag, men rörelse är bra. För alla. Jag skriver och berättar för at jag vill öka förståelsen för hur det kan vara att leva med trasig hjärna. Det är för att få människor att förstå att det inte alltid syns på utsidan vilkt h-vete det är på insidan.
Men jag är en survivor och jag ger mig inte. Towanda!
