Om att vara fast i en kropp som inte fungerar
Jag bloggar för att jag vill synliggöra oss som har drabbats av stroke. Speciellt oss som har drabbats mitt i livet.
Min förhoppning är att genom att dela med mig av min historia så kan jag stötta och hjälpa andra. Kanske känner man igen sig i min historia. Kanske kan jag ge ord åt någon som inte har förmågan att formulera sig i ord? Jag hoppas kunna öka förståelsen för hur det kan vara att leva med en förvärvad hjärnskada.Jag vill ogärna dela en offerhistoria. Typ: ”Stackars mig som är strokedrabbad”.
Men jag vill inte heller att det ska vara en romantiserad bild av hur det är att leva med en trasig hjärna. Jag vill ge en relativt ärlig bild och vill dela med mig av med,- och motgångar. Jag har skrivit om acceptans och om vikten av att tänka positivt men idag vill jag beskriva en typisk babianrövsdag.
Just idag så känner jag min fången i en sjuk kropp. Jag var ute och joggade. Jag fick verkligen tvinga mig själv iväg idag för jag ville verkligen inte jogga men eftersom jag vet att det ofta känns väldigt bra efteråt och att det är ett ypperligt sätt att rensa systemet, både fysiskt och mentalt, så gav jag mig iväg.
Kroppen stretade emot. Vänster ben ville inte vara med och jag fick verkligen koncentrera mig på att lyfta vänster ben. Jag sprang och tänkte vänster, vänster, vänster. Har inget med min politiska åsikt att göra vill jag bara påpeka;). Men att påminna hjärnan om att har en vänster sida hjälper faktiskt. Hjärnan tenderar annars att ”glömma bort” den svaga sidan och jag har nästan ingen känsel i vänster sida varför jag måste påminna mig själv om att den finns. Det är en väldigt obehaglig känsla att inte kunna uppleva sin kropp fullt ut. Nåväl jag tog mig fram längs joggingspåret. Jag lyssnade på musik och plötsligt fick jag en bild av en flicka som dansade i en vit lång kjol på en äng i takt till musiken. Hon snurrade och nästan svävade runt. Plötsligt blev jag ledsen. Så ledsen att det föll tårar. Inte första gången det händer att jag gråter när jag springer. Det rensar systemet på flera sätt.
Jag frågade mig själv var sorgen kom ifrån och plötsligt insåg jag att flickan som dansade i den vita långa kjolen var jag. Jag fick en stark förnimmelse av att vara fånge i en kropp som jag inte kan använda fullt ut. Det gjorde mig ledsen. Vissa dagar är jag så otroligt ledsen av att vara fångad i en muppkropp. För på många sätt är det en muppkropp jag släpar runt på. Visst, jag borde vara tacksam över att jag lever och att jag kan gå osv osv. Det är jag. Oftast. Men just idag så blev jag ledsen.
Jag dansar zumba på onsdagskvällarna och igår var det zumba. Jag har alltid älskat att dansa och innan min stroke var jag relativt bra på att dansa. Nu fungerar det inte riktigt längre. Jag kan men det är inte som förr, eftersom kroppen inte lyder och jag kan inte riktigt känna den. Jag försöker att tänka att jag är duktig som joggar och dansar zumba. Det vore enkelt att säga: ”Nej jag kan inte. Jag har en spastisk pares och kan inte röra mig ordentligt men det gör jag inte. Jag en envis och kämpar på. Kanske är det ett sätt för mig att visa mig själv respekt. Jag vill inte gömma mig och varför måste jag prompt vara bra på allting jag gör? Efter en stund så kom jag fram till att det som smärtar är att vara annorlunda/märkt. Jag skäms.
Man ska sticka ut och passa in. Vilket i övrigt var namnet på en pjäs som jag och min mamma var och tittade på för en tid sedan. Pjäsen handlade om samhällstrenden att sticka ut, och vara originell men ändå passa in.
Det kanske låter hemskt och otacksamt men det finns dagar då jag önskar att den där kirurgen inte hade chansat. Att jag hade fått stanna kvar på andra sidan och att mina anhöriga skulle ha kvar bilden av den jag var. För det är inte alltid lätt att vara den jag blev. Som tur dag så är de dagarna ganska få och jag har hittat den perfekta lindringen. Om ni hör ett avlägset eko: Babianrööööööv så vet ni var det kommer ifrån.
” Don’t mess with me. I’m a strokesurvivor.”
Forza!!!!!!
Min förhoppning är att genom att dela med mig av min historia så kan jag stötta och hjälpa andra. Kanske känner man igen sig i min historia. Kanske kan jag ge ord åt någon som inte har förmågan att formulera sig i ord? Jag hoppas kunna öka förståelsen för hur det kan vara att leva med en förvärvad hjärnskada.Jag vill ogärna dela en offerhistoria. Typ: ”Stackars mig som är strokedrabbad”.
Men jag vill inte heller att det ska vara en romantiserad bild av hur det är att leva med en trasig hjärna. Jag vill ge en relativt ärlig bild och vill dela med mig av med,- och motgångar. Jag har skrivit om acceptans och om vikten av att tänka positivt men idag vill jag beskriva en typisk babianrövsdag.
Just idag så känner jag min fången i en sjuk kropp. Jag var ute och joggade. Jag fick verkligen tvinga mig själv iväg idag för jag ville verkligen inte jogga men eftersom jag vet att det ofta känns väldigt bra efteråt och att det är ett ypperligt sätt att rensa systemet, både fysiskt och mentalt, så gav jag mig iväg.
Kroppen stretade emot. Vänster ben ville inte vara med och jag fick verkligen koncentrera mig på att lyfta vänster ben. Jag sprang och tänkte vänster, vänster, vänster. Har inget med min politiska åsikt att göra vill jag bara påpeka;). Men att påminna hjärnan om att har en vänster sida hjälper faktiskt. Hjärnan tenderar annars att ”glömma bort” den svaga sidan och jag har nästan ingen känsel i vänster sida varför jag måste påminna mig själv om att den finns. Det är en väldigt obehaglig känsla att inte kunna uppleva sin kropp fullt ut. Nåväl jag tog mig fram längs joggingspåret. Jag lyssnade på musik och plötsligt fick jag en bild av en flicka som dansade i en vit lång kjol på en äng i takt till musiken. Hon snurrade och nästan svävade runt. Plötsligt blev jag ledsen. Så ledsen att det föll tårar. Inte första gången det händer att jag gråter när jag springer. Det rensar systemet på flera sätt.
Jag frågade mig själv var sorgen kom ifrån och plötsligt insåg jag att flickan som dansade i den vita långa kjolen var jag. Jag fick en stark förnimmelse av att vara fånge i en kropp som jag inte kan använda fullt ut. Det gjorde mig ledsen. Vissa dagar är jag så otroligt ledsen av att vara fångad i en muppkropp. För på många sätt är det en muppkropp jag släpar runt på. Visst, jag borde vara tacksam över att jag lever och att jag kan gå osv osv. Det är jag. Oftast. Men just idag så blev jag ledsen.
Jag dansar zumba på onsdagskvällarna och igår var det zumba. Jag har alltid älskat att dansa och innan min stroke var jag relativt bra på att dansa. Nu fungerar det inte riktigt längre. Jag kan men det är inte som förr, eftersom kroppen inte lyder och jag kan inte riktigt känna den. Jag försöker att tänka att jag är duktig som joggar och dansar zumba. Det vore enkelt att säga: ”Nej jag kan inte. Jag har en spastisk pares och kan inte röra mig ordentligt men det gör jag inte. Jag en envis och kämpar på. Kanske är det ett sätt för mig att visa mig själv respekt. Jag vill inte gömma mig och varför måste jag prompt vara bra på allting jag gör? Efter en stund så kom jag fram till att det som smärtar är att vara annorlunda/märkt. Jag skäms.
Man ska sticka ut och passa in. Vilket i övrigt var namnet på en pjäs som jag och min mamma var och tittade på för en tid sedan. Pjäsen handlade om samhällstrenden att sticka ut, och vara originell men ändå passa in.
Det kanske låter hemskt och otacksamt men det finns dagar då jag önskar att den där kirurgen inte hade chansat. Att jag hade fått stanna kvar på andra sidan och att mina anhöriga skulle ha kvar bilden av den jag var. För det är inte alltid lätt att vara den jag blev. Som tur dag så är de dagarna ganska få och jag har hittat den perfekta lindringen. Om ni hör ett avlägset eko: Babianrööööööv så vet ni var det kommer ifrån.
” Don’t mess with me. I’m a strokesurvivor.”
Forza!!!!!!
