strokesurvivor.blogg.se

Jag har ju egentligen sommarlov.

 

 Sommarlovet för professionella strokesurvivor inleddes under viss pompa och ståt vid Midsommar. För visst behöver vi strokesurvivors också ledigt, sommarlov, semester. Även vi som har hel sjukersättning.

Det har hänt fler än en gång att jag önskat semester från min ”mupp”kropp och min trasiga hjärna, men då jag ännu inte har lyckats komma fram till hur detta ska ske så har jag varit tvungen att hitta alternativ. Alltså ger jag mig själv sommarlov. Känslan är skapande. Jag tränar fortfarande men inte lika hårt. Gör lite somrigare saker. Unnar mig vila och avkoppling i större uträckning än i vardagen. Läser böcker, löser korsord, målar, går promenader. Rensar ogräs när jag känner för det.

 

Försöker att njuta mer och kämpa mindre. För är det inte så ett sommarlov ska vara?

I morse fick jag en så stark impuls att jag skulle blogga så då gör jag det. Det hela började med att jag funderat över det där med att komma vidare efter en stroke. Många hör a sig och undrar och hur länge de har möjlighet att bli bättre?

När jag blev sjuk 2003 så sa man att upp till ett år efter så kunde jag räkna med framsteg. Nu har det gått snart 17 år.  I morse så delade jag en nektarin med en vass kniv. Plötsligt så insåg jag att jag höll i nektarinen i stort sätt obehindrat med vänster hand. ”Wow!” Förbättringen har liksom smugit sig på. Jag har tränat hårt för att återfå funktion i vänster sida men speciellt i hand och arm och nu har det uppenbarligen givit resultat, utan att jag tänkt på det.

 

Min man säger att jag går bättre och bättre. Att jag oftare och oftare går utan att översträcka knät och att jag oftare och oftare kommer ihåg att lyfta på foten när jag går.

 

Men jag kommer aldrig att bli frisk, återställd. Jag tror att acceptansen i det har varit en nyckel.

Man får hitta nya vägar. Be om hjälp. I Början ville jag inte ha hjälp med något alls. Det var viktigt att klara mig själv. Det var inget fel på mig. Jag skulle tillbaka. Ingen sjukersättning, på hel eller deltid, inget p tillstånd, inga anpassningar.  Jag skulle bli frisk. Helt frisk!

Det var då.

Jag har tex i veckan ansökt om att få en duschstol och en arbetsstol för att underlätta min vardag och spara på min dyrbara energi och ett p tillstånd för rörelsehindrad gör att jag orkar med min vardag.

 Jag har varit ”besvärlig” och krävt att få kontakt med kunniga läkare och fysioterapeuter. Lekt detektiv för att hitta rehab och klura ut nya strategier när livet inte längre är som innan min stroke. Jag har fortsatt att träna, be om hjälp och varit extremt envis. Men det ger resultat. Plötsligt så upptäcker man att man kommit ytterligare ett steg på vägen vidare efter stroke. Den finns där men den kanske inte alltid är så lätt att se.

 

Tid, tålamod, träning, tillit/tro är viktiga ingredienser.

 

 

Och sist men inte minst minns att: ”Det är aldrig för sent att ge upp” 😉.

Nu är min mission som professionell strokesurvivor att peppa och stötta andra. Visa att det går att det går att ta sig vidare. Att livet kan bli väldigt bra även om det inte blir som förr. Det finns en väg vidare men det kan ta tid att finna den. Så ge dig själv tid, träning, tålamod, tro/tillit så kommer du att ta dig vidare.

Skrivet i ödmjukhet och med värme. Till alla survivors därute. Tillsammans är vi starka <3!   

 

 

P.S.Vill du veta mer om min resa och de verktyg som jag använde mig av för att ta mig vidare,  så köp min bok. Snart kommer den att finnas tillgänglig även som ljudbok.