Imorgon är det den 15 december
15 december.
Det var den dagen 2003, som vi var väldigt nära att dö, jag och Jacob. Men som Jacob tre år brukade säga:
“ Vi villde inte dö så då gjorde vi inte det.”
Nej, vi dog inte. Jag fick en massiv stroke och Jacob förelöstes med akut kejsarsnitt och lades i kuvös. Han var pytte pytte liten men envis redan då. Idag är han en fullt frisk 15 åring som spelar hockey.
Vi har “Blomkvistarblod" i oss. De är envisa. Blomkvistarna.
William som var 3 år när jag insjuknade sa glatt när han såg mig i respiratorn. "Mamma har napp."
Jag hade napp. Då var jag trygg, tror jag att han tänkte.
Vägen vidare har varit lång. Jag har kämpat mig upp ur rullstolen. Återfått förlorade förmågor. I början kunde jag inte ens alfabetet och jag hade blöja och "fiskmåsminne".Jag saknade hår på höger sida av huvudet osv. osv.
Barnens pappa och jag hittade aldrig tillbaka till varandra igen. Den kompetenta, rediga karriärskvinnan han hade gift sig med var en annan efter stroken. Det slutade med skilsmässa.
Idag lever jag ett väldigt annorlunda liv, men jag lever :), Kanske är jag mer levande idag, än innan min stroke. Jag värdesätter saker som jag tidigare tog för givet. Jag har mjukat och blivit mer ikännnande och faktiskt mer ödmjuk.
“Det blir inte alltid som man har tänkt sig, men det kan bli jävligt bra ändå.”
Jag har “köpt" världens bästa man på internet och fick en ny familj på köpet.
Jag kallar mig professionell strokesurvivor. Numera är det ett heltidsjobb för mig. Jag har tvingats acceptera att jag behöver sjukersättning även om jag kämpade emot länge…….
En fest för livet.
Tillsammans med dem vi håller kära!
Jag vill rikta ett varmt tack till alla som har stöttat mig under åren. Kanske framförallt mina föräldrar. Mina syskon, syskonbarn och vänner.
Till Peter och våra fyra fina killar
❤
Störst av allt är kärleken!
