Identiteten efter en stroke
På sjukhuset efter min stroke 2003:
"Du kommer aldrig att bli dig själv igen, Anneli". Till mina närstående sa man: "Den Anneli ni kände hon finns inte mer. Hon kommer aldrig att bli sig själv igen".
Idag, snart 13 år senare kan jag säga att de hade delvis rätt. Jag vet knappt vem jag var innan men jag vet att jag idag är mer "mig själv", mer autentisk, äkta. Jag är rakare. Har inte tid med tjafs och att linda i saker. Jag vet också att jag är känsligare, mer öppen, lever mer ifrån hjärtat än ifrån hjärnan.
Jag känner större sorg över mänsklighetens ibland helt onödiga konflikter och kamp kring vem som har rätt. Utifrån hjärnan eller kanske tom egots perspektiv. Vad/vem är Gud. De som tror sig ha hittat svaret på denna fråga kan döda, i Guds namn, för att visa att just de har hittat de perfekta svaret.
Vem har det perfekta svaret: På bostadsfrågan, flyktinginvandringen, skatterna och jobben. Detta debattteras dagligen i media. Många tror sig ha hittat det perfekta svaret. Vem har rätt?
Många människor mår dåligt idag och jag vill laga. Jag vill lindra de onödiga bråken, konflikterna. Jag önskar att vi kunde "kroka arm" och samarbeta mer istället för att tjafsa om vem som har rätt.
Jag tänker att världen skulle troligen vara en bättre plats om fler av oss levde och verkade utifrån sitt hjärta. För jag tror att hjärtat har en egen intelligens.
Jag vaknade imorse med en enorm hjärntrötthet. Jag hade lugnt kunnat sova till elva/tolv men jag har lärt mig att man går upp, duschar och äter frukost.Om jag skulle sova varje gång jag var trött så skulle jag nog inte göra så mycket annat och vad är då meningen med att leva?
Hjärntrötthet suger! Babianröv!
Jag tänker att min stroke kan bli meningsfull om jag kan hjälpa. Om jag kan sätta ord på det som kanske någon annan upplever men inte kan formulera i ord, Om jag kan öka förståelsen för hur det är att leva med en trasig hjärna. Visa att vi finns. Vi som har drabbats av stroke mitt i livet och vill leva. Inte bara överleva.
Visst kan ett trauma, som en stroke, göra att man tar färre saker för givet, att man får en mer ödmjuk inställning till livet och en större tacksamhet inför livet. Inför att man fick en andra chans, men det är ofta ett otroligt hårt arbete. Att acceptera, träna, vila och hela tiden upptäcka sig själv på nytt. Testa gränser, utmana sig själv. Många beskriver att de vill "tillbaka" men som jag tidigare har skrivit i min blogg. Man kommer aldrig "tillbaka", man kommer vidare.
Jag var på Gardell i helgen. Jag älskar Jonas Gardell. Han vågar skämta om det man inte får skämta om och han står på de svagas, utsattas sida utan att förlöjliga eller göra narr av dem. I ett av sina nummer talar Jonas om när han gjorde "livet är en sclager och han hade med CP skadade Jonas Holgersson, Gardell för ett resonemang kring hur Jonas behövde sina ord och sina konsonanter i rätt ordning för att kunna uttrycka sig och kontentan blev att alla människor behöver sina ljud och sina konsonanter för att kunna uttrycka sig. Alla människor har rätt att vara den man är! Jag håller med Gardell till fullo men samtidigt så väckte det något inom mig:
Vem är jag nu då? Om man helt plötsligt "mitt i livet" får en ny hjärna? Om spelplanen helt plötsligt ser helt annorlunda ut?
Jag upptäcker mig själv varje dag på nytt och om man inte kan lita till fullo på sin hjärna så får man väl lita på hjärtat istället. Som Ziggy Marley sjunger: "Love is my religion".
