strokesurvivor.blogg.se

Har precis blivit intervjuad av Expressen. De ska ha en artikelserie om stroke och vill belysa hur livet kan bli efter stroke.

 

Jag berättar, som så många gånger förr,  om hur jag  har  kämpat för att ta mig vidare. Om mina VAA Vård Av Anneli dagar som numera är en absolut nödvändighet. Om hur mitt liv i stor utsträckning går ut på att träna för att bibehålla de funktioner jag har återfått och däremellan aktivt vila. Andas. Stänga av. Vila hjärna  ifrån alla intryck. 

 

Om jag inte gör det i tid så kollapsar jag. Det är inte roligt men det är då mitt liv måste vara. Jag berättar om hur jag själv varit tvungen att söka rehab, leta efter vägar att leva ett värdigt/hållbart liv,  be om hjälp av kuratorer, psykologer och läkare. Jag har tjatat mig till Botox mot mina spastiska muskler och jag tjatar mig till träning hos  neurofysioterapeuter. Jag vägrar att ge upp. Jag vägrar att acceptera smärta och ett begränsat liv i större utsträckning än vad som är nödvändigt.

 

Jag klarar inte längre än att resa kommunalt pga de många intrycken utan är beroende av bil. Inte för att jag vill åka bil, utan för att jag måste vila hjärnan från intryck. Jag klarar heller inte av att stå upp på ett fullsatt pendeltåg och eftersom det inte syns jättemycket på utsidan hur svårt jag har att stå upp  så händer det aldrig att någon erbjuder mig en sittplats. Mao behöver jag bil för att kunna ta mig till affär, träning, apotek mm.mm. och jag bejöver kunna parkera nära den aktivitet jag ska på. Enegin kn ta slut fort och så kan det vars omöjligt att gå längre sträckor eller att minnas var jag parkerade bilen . 

 

Jag har blivit nekad p tillstånd för rörelsehindrad eftersom jag en bra dag klarar av att gå mer än 100 meter. De dagar jag inte klarar det får jag stanna hemma anser handläggaren på kommunen.

 

Jag ge skrivit om detta förr men det blossade upp nu igen. Det är inte alla funktionsnedsättnungar som syns på utsidan! 

 

Jag vill beskriva frustrationen över av att inte passa in. Hur jag  är  för frisk för att vara sjuk och gör sjuk för att vara frisk. Detta mellanläge konsumerar energi. Hur min hjärna hela tiden måste kompensera för det som inte längre sker automatiskt. Att gå, laga frukost, klä på mig, minnas var jag lade nycklarna,  mm,mm. Rena självklarheter för en frisk  person, som för min hjärna tar otroligt mycket energi. 

 

 Nu sitter jag i soffan och betraktar våren som spirar utanför fönstret. Jag är oändligt sorgsen över att mitt liv tog en annan vändning än jag hade tänkt mig, men jag tänker aktivt fortsätta att se och förstärka det jag kan göra. Och i ärlighetens namn så är att betrakta den spirande våren utanför fönstret inte så dumt ändå. 

 

All kärlek och medkänsla önskar jag till alla som oever med trasiga hjärnor. Vi är survivors och tillsammans är vi starka 💪❤!