strokesurvivor.blogg.se

Hej! Jag heter Anneli och jag är född 1971. 2003 drabbades jag av en massiv stroke. I den här bloggen kommer jag att dela med mig av mina erfarenheter efter att ha drabbats av en stroke mitt i livet. Jag delar med mig av de verktyg som jag använde mig av för att åstadkomma det som enligt läkarkåren är ett mirakel. Jag delar med mig av träningstips, både mentala och fysiska. Jag kommer också att skriva om de svårigheter som man ofta möter när man lever med en trasig hjärna. Jag kommer framförallt att ta upp s.k dolda funktionshinder. Min förhoppning är att inspirera människor och öka förståelsen för oss som har drabbats av stroke mitt i livet. Om jag genom att dela med mig av min historia kan hjälpa någon annan så blir min stroke plötsligt meningsfull. Scrolla ned till mitt första inlägg för att ta del av min historia/bakgrund. Hjälp mig att sprida information om denna folksjukdom som drabbar någon var 20 minut. Stroke är en av de främsta orsakerna till funktionsnedsättning och död i Sverige idag och 20% av de som drabbas är i arbetsför ålder. Vill du stödja mig och min mission så gå gärna med i STROKE riksförbundet. Där arbetar jag aktivt för visionen: " Ett värdigt liv efter stroke". Tillsammans är vi starka!

Jag dansar för livet - efter stroke

Publicerad 2021-11-03 20:23:00 i Allmänt,

När jag var barn, och i tonåren, dansade jag disco, jazzdans och bugg. Dans var ett av mina stora intressen. I vuxen ålder gick jag ofta på aerobics och jag dansade bugg. Jag var bra på att dansa och jag kunde stå i timmar på dansgolvet.. Innan jag fick stroke.

Jag saknar det enormt!!!!!

Jag har tvingat mig själv att testa dans igen. Tex så går jag på Zumba. Mötte en fantastisk instruktör för ett antal år sedan  som sa: "Alla kan zumba. Har ni tagit er hit så kan ni zumba". Jag zumbade. Jag hängde med rätt bra. Jag undvek att titta på mig själv i spegeln och bara njöt av musiken, samhörigheten och dansen. Det händer något när vi dansar tillsammans. Något magiskt. Jag tänker att människan inte dansat runt lägerelden genom tiderna för intet......

Nu har jag gått på zumba 1-  2 gånger i veckan i många, många år. Jag har en skena på benet för att underlätta fotlyftet och undvika att snubbla. Den är ganska  cool. Ser lite sportig ut, men jag känner ändå någon form av skam för att jag behöver den. Det känns pinigt.

Hur som så går jag på min zumba och försöker att smälta in. Min kropp kan inte röra sig som jag vill och jag tycker att jag ser konstig ut, alltså undviker jag att titta på mig själv i speglarna. Jag tittar stint på instruktören och tänker att jag ser ut som henne när jag dansar. Så råkar jag kika i spegeln och ser mig själv och jag skäms! Det låter kanske  konstigt, men jag skäms.

Det är förbjudet att säga och känna så, men det är skamligt att vara funktionsnedsatt. För mig. Jag tycker absolut inte att någon annan är pinig eller att de borde skämmas men jag skäms.

Jag försöker att strunta  i det och tänka att jag är tuff som går och dansar ändå och en stor del av mig ÄR glad  och stolt över att jag kan. Den andra delen tänker: Det syns nog inte. Jag smälter in.

Så idag  efter klassen kommer en kvinna fram till mig och säger: Vad duktig du är som dansar fast att du har problem med knät, säger hon och pekar på min skena. "Det är inte bara knät. Det är hela vänster sida. Jag har haft stroke, hör jag mig själv säga. Hade det varit  för 10 år sedan hade jag sagt. "Ja, jag har en korsbandsskada", vilket ifs också är helt sant. Men nu outade jag mig själv och sa precis som det är. Jag har haft stroke och har rester av en halvsidig förlamning. När jag säger det så blir det sant. Det gör så ont!!!!!!!
Snart 18 år senare så gör det fortfarande ont.

Annars försöker jag liksom omedvetet att förneka det eller iallafall inte tänka på det. Jag VILL ju inte ha rester av en halvsidig förlamning.

Jag skulle kunna tänka att jag är fantastisk som faktiskt dansar, fast att jag egentligen inte kan. Jag ska  ju egentligen inte ens kunna gå. Men skammen är min ständiga följeslagare. Så knäppt. Ologiskt och irrationellt.

Jag har  utbildat mig till instruktör i Danssteget och startade grupper för strokesurvivors, innan pandemin satte stopp för det.

 

När jag var på Mälargården så kläcktes idéen att starta danssteget neuro. För oss som lever med neurologiska diagnoser. Vi som vill dansa men inte riktigt passar på SATS eller Friskis än, men är för bra för att få gå kvar på rehab. En slags brygga.  Vi som kanske har svårt med balansen och  kanske behöver sitta ner och dansa eller ha nära till en stol under passet. . Det kan vara jädrigt jobbigt att dansa sittande,  vill jag lova. Om en gör rätt. Men det händer något när vi dansar tillsammans. Något magiskt 

Summa kardemumma. Jag svarade damen på gymmet: "Jag tvingar mig själv att dansa även om det inte är som förr. Jag vill visa att vi finns. Vi som har överlevt och vi vill också vara med. På våra villkor. Jag försöker att vara en förebild. Inspirera andra. Varför måste vi vara så himla perfekta hela tiden? Avslutade jag retoriskt. Sedan åkte jag hem och grät i bilen.

Så ikväll får sorg och skam blandas med stolthet och glädje. Det är banne mig inte alltid lätt att ha överlevt en stroke, men jag vägrar att vara ett offer. I stunder kan jag unna mig att rycka lite synd om mig själv och sörja allt som gått förlorat. Annars försöker jag att se framåt och fokusera på det jag har och kan, men det är inte alltid lätt.

Till alla survivors därute ❤! Tillsammans är vi starka!

Du som vill dansa  fast på ditt vis. Hör gärna av dig. [email protected]

Tillsammans kan vi make it happen eller son Dansstegets grundare brukar säga: Att inte dansa är att gå för långt. 

 

Towanda!

 

 

 

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela