strokesurvivor.blogg.se

I stort sätt allt  du gör efter en stroke är träning. Jag fick lära mig väldigt mycket  på nytt. En del var ursvårt och krävde många års träning, som att använda vänster hand. En del gick relativt snabbt, bl.a beroende på att jag initialt fick väldigt bra rehab. Efter tre månader kunde jag lämna rullstolen.  Jag har haft god hjälp av mina kunskaper i psykologi. I hur man sätter mål och visioner och om hur man får även det "omöjliga" att hända.

 

 

 

 

 Något som jag har insett är att det är mycket upp till dig som survivor. Det är du som sätter agendan. Man kan liksom inte outsourca ansvaret för sin väg vidare. Hur skönt det än skulle vara.

 

Det är ditt liv, din hjärna, din rehab.

 

 

25% av min hjärna förstördes när jag fick hjärnblödning. Läkarna sa först att jag skulle dö, senare fick mina anhöriga veta att  jag skulle bli en grönsak. Oklart vilken typ av grönsak men något drägligt liv det skulle jag aldrig leva. Skadorna på min hjärna var för omfattande.

 

I början var allt svårt. Jag visste inte var jag var. Jag hade PTSD och var väldigt förvirrad och chockad. .Jag var tvungen att lära mig allt på nytt. Andas faktiskt. Det var svårt, och t.o.m att kissa för egen maskin var klurigt.

 

Klä på mig. Lista ut hur man få på sig tröjan åt rätt håll och vilket hål huvudet ska ut igenom. Dessutom var jag halvsidesförlamad. Det var svårt att minnas saker. Som var jag var på väg. Vad jag skulle göra. Att hitta. Från rummet till dagrummet och tillbaka. Senare fick jag lära mig att koka kaffe. Visst ja, filter måste man ha annars rinner kaffet rakt ut på golvet och vatten. Var skulle vattnet hällas?

 

Alfabetet. Jag kunde inte längre alfabetet.  Jag kom till k sedan tog det stopp. Det var oerhört skrämmande.

 

Senare fick jag lära mig att planera min dag. Skriva scheman och planera. Mycket pga att min tidsuppfattning blev skadad. Scheman ger struktur och I viss mån kontroll på allt jag inte längre klarar av att hålla i huvudet. Arbetsminnet är i stort sätt obefintligt, likaså koncentrationen.

 

 

Jag har hittat strategier men det kräver tid och energi. Så är det än idag även om det har blivit bättre. Väl hemma var/är i stort sätt allt träning. Plocka fram frukost. Planera mat, skriva en handlarlista, ta sig till affären, handla rätt saker, betala och få med sig sakerna hem. Allt detta sker mer eller mindre automatiskt för en frisk vuxen hjärna men för mig var det en otrolig utmaning och att handla kan idag ta en hel dag i anspråk av mig. Har man dessutom svårt att röra sig vilket många av oss strokesurvivors har så blir det extra utmanande.

 

Barnen som var så små. Ibland undrar jag hur vi fick ihop det.......

 

 

 

 

 Jag lärde mig att gå. Jag kan t.o.m springa. Löpträningen skippar jag så länge det är isigt ute men till hösten springer jag tjejmilen. För 18 gången. Jag löptränade aldrig innan min troke. Jag haaaatade att jogga. Jag har ortopediska hjälpmedel för att underlätta fotlyftet vid löpning.

 

 

 

Jag dansar zumba Hellre än bra, Jag sjunger i kör ( vilande pga Covid 19)  jag promenerar mycket I naturen och övar på att "bara vara". Som någon inom vården förklarade det för mig så är min lugn och ro knapp ut funktion. Så jag tränar på att vila också. Mindfullness, yoga och naturen hjälper mig med det. Men här finns förbättringspotential. Jag gör faktist lite mer än jag borde. Jag borde vila mer. 

 

Självklart behöver strokesurvivors precis som alla andra röra på sig för att må bra, men vi har andra förutsättningar. Jag känner tex inte mina muskler på vänster sida så att styrketräna själv är jättesvårt. Jag klarar ej längre av att vistas i stökiga gymlokaler så att träna  på en plats med färre människor och där jag kan få guidning är jätteviktigt för mig.

 

 

Stark belysning kan också vara svårt att hantera men då kan jag ha keps och med egen musik i lurarna är det lättare att skärma av och koncentrera sig. Jag gör fortfarande små framsteg. Hittar nya små muskler under tex skulderbladet, med hjälp av en mycket kunnig neurofysioterapeut. Jag  måste träna regelbundet för att bibehålla de funktioner jag har återfått. Men jag tränar även hemma. Tex så gör jag vissa aktiviteter enbart med vänster hand. Som tex att plocka i och ur diskmaskinen. Detta gör jag för att upprätthålla den funktion jag återfick efter intensiv CI terapi. Innan den kunde jag knappt använda handen. Kunde inte hålla i något och inte sträcka och böja på fingrar eller tumme. Det är aldrig för sent. Däremot kan det vara för tidigt. Det är med strokerehabilitering som med den stora elefanten. Det är bäst att äta den i bitar.

 

 Tag en sak i taget och fokusera på den. Nu kan jag använda min vänstra hand igen även om jag saknar känsel i hela vänster sida, vilket försvårar det. Jag dansar zumba men jag känner inte dansen i kroppen som jag gjorde innan min stroke. Jag älskade att dansa. Nu försöker jag att hitta ett sätt att dansa med min nya kropp. Det är klurigt men det går framåt. För att inspirera och hjälpa andra så har jag startat danssteget för strokesurvivors. Även det ligger vilande pga Corona.

 

 

 Tyvärr måste man oftast stå på sig för att få rehab och det är det inte alla som orkar. Det finns saker man kan träna på själv. Man måste själv vilja och tro att det är möjligt. Det kan vara svårt att orka kämpa när man tycker att det är det enda man har gjort sedan man blev sjuk.

 

Viktigt att unna sig att stanna upp och njuta av livet, skratta, leva. Det är också träning.

 

 

 

 

 Och att stretcha är viktigt. Jag borde ägna minst 30 min/dag åt att stretcha vaden, bröstmuskeln, skuldror, nacke. Det är ofta jag fuskar med det. 

 

 

I helgen ska jag fira min 50 års dag. Det är med visst oförstående jag konstaterar att det faktiskt är jag som fyller 50, men jag känner glädje och ödmjukhet över att få uppleva den dagen. Jag skulle ju bara bli 32.Jag skulle omöjligt överleva.

 

Det är tur att doktorer har fel ibland.

 

Hurra för mig som fyller 50! Hurra för oss som överlevt och för att vi fortsätter att vara survivors, som fortsätter att leva inte bara överleva, varje dag!

 

Tillsammans är vi starkare än stroke.

 

Towanda!!!!!!