strokesurvivor.blogg.se

Hej! Jag heter Anneli och jag är född 1971. 2003 drabbades jag av en massiv stroke. I den här bloggen kommer jag att dela med mig av mina erfarenheter efter att ha drabbats av en stroke mitt i livet. Jag delar med mig av de verktyg som jag använde mig av för att åstadkomma det som enligt läkarkåren är ett mirakel. Jag delar med mig av träningstips, både mentala och fysiska. Jag kommer också att skriva om de svårigheter som man ofta möter när man lever med en trasig hjärna. Jag kommer framförallt att ta upp s.k dolda funktionshinder. Min förhoppning är att inspirera människor och öka förståelsen för oss som har drabbats av stroke mitt i livet. Om jag genom att dela med mig av min historia kan hjälpa någon annan så blir min stroke plötsligt meningsfull. Scrolla ned till mitt första inlägg för att ta del av min historia/bakgrund. Hjälp mig att sprida information om denna folksjukdom som drabbar någon var 20 minut. Stroke är en av de främsta orsakerna till funktionsnedsättning och död i Sverige idag och 20% av de som drabbas är i arbetsför ålder. Vill du stödja mig och min mission så gå gärna med i STROKE riksförbundet. Där arbetar jag aktivt för visionen: " Ett värdigt liv efter stroke". Tillsammans är vi starka!

Träning för en strokesurvivor

Publicerad 2021-01-14 15:53:44 i Allmänt,

Jag får ofta frågor om hur jag tränar efter min stroke. I stort sätt allt  du gör efter en stroke är träning. Jag fick lära mig väldigt mycket  på nytt. En del var ursvårt och krävde många års träning. En del gick relativt snabbt eftersom jag initialt fick väldigt bra rehab. Jag har haft god hjälp av mina kunskaper i psykologi. I hur man sätter mål och visioner och pm hur man får även det "omöjliga" att hända. Det är upp till dig som survivor. Det är dy simfötter agendan. Man kan liksom inte outsourca ansvaret för sin väg vidare hur skönt det än skulle vara. Det är ditt liv, din hjärna, din rehab. 25% av min hjärna förstördes när jag fick hjärnblödning. Läkarna sa först att jag skulle dö, senare fick mina anhöriga veta att  jag skulle bli en grönsak. Oklart vilken typ av grönsak men något drägligt liv det skulle jag aldrig leva. Min hjärna var för skadad. I början var allt svårt. Jag visste inte var jag var. Jag hade PTSD och var väldigt förvirrad och chockad.Jag var tvungen att lära mig allt på nytt. Andas faktiskt. Det var svårt, och t.o.m att kissa för egen maskin var klurigt. Klä på mig. Lista ut hur man få på sig tröjan åt rätt håll och vilket hål huvudet ska ut igenom. Minnas saker. Som var jag var och var  jag var på väg. Hitta. Från rummet till dagrummet och tillbaka. Senare fick jag lära mig att koka kaffe. Visst ja, filter måste man ha annars rinner kaffet rakt ut på golvet och vatten. Var skulle vattnet hällas? Senare fick jag lära mig att planera min dag. Skriva scheman och planera. Mycket pga att min tidsuppfattning blev skadad. Scheman ger struktur och I viss mån kontroll på allt jag inte längre klarar av att hålla i huvudet. Arbetsminnet är i stort sätt obefintligt. Jag har hittat strategier men det kräver tid och energi. Väl hemma var/är i stort sätt allt träning. Plocka fram frukost. Planera mat, skriva en handlarlista, ta sig till affären, handla rätt saker, betala och få med sig sakerna hem. Allt detta sker mer eller mindre automatiskt för en frisk vuxen hjärna men för mig var det en otrolig utmaning och att handla kan idag ta en hel dag i anspråk av mig. Har man dessutom svårt att röra sig vilket många av oss strokesurvivors har så blir det extra utmanande. Jag lärde mig att gå. Jag kan t.o.m springa. Löpträningen skippar jag så länge det är isigt ute men till hösten springer jsg tjejmilen. För 18 gången. Jag dansar zumba. Hellre än bra, jag promenerar mycket I naturen och övar på att "bara vara". Som någon inom vården förklarade det för mig så är min lugn och ro knapp ut funktion. Så jag tränar på att vila också. Mindfullness, yoga och naturen hjälper mig med det. Självklart behöver strokesurvivors precis som alla andra röra på sig för att må bra, men vi har andra förutsättningar. Jag känner tex inte mina muskler på vänster sida så att styrketräna själv är jättesvårt. Jag klarar ej längre av att vistas i stökiga gymlokaler så att träna  på en plats med färre människor och där jag kan få guidning är jätteviktigt för mig. Stark belysning kan också vara svårt att hantera men då kan jag ha keps och med egen musik i lurarna är det lättare att skärma av och koncentrera sig. Jag gör fortfarande små framsteg. Hittar nya små muskler under tex skulderbladet och jag måste träna regelbundet för att bibehålla de funktioner jag har återfått. Men jag tränar även hemma. Tex så gör jag vissa aktiviteter enbart med vänster hand. Som tex att plocka I och ur diskmaskinen. Detta gör jag för att upprätthålla den funktion jag återfick efter intensiv CI terapi. 13 år efter min stroke. Innan den kunde jag knappt använda handen. Kunde inte hålla i något och inte sträcka och böja på fingrar eller tumme. Det är aldrig för sent. Däremot kan det vara för tidigt. Det är med strokerehsbilirering som med den stora elefanten.Det är bäst att äta den i bitar. Tag en sak i taget och fokusera på den. 13 år efter min stroke gick jag på CI terapi och nu kan jag använda min vänstra hand igen även om jag saknar känsel  hela vänster sida, vilket försvårar det. Jag dansar zumba men jag känner inte dansen i kroppen som jag gjorde innan min stroke. Jag älskade att dansa. Nu försöker jag att hitta ett sätt att dansa med min nya kropp. Det är klurigt men det går framåt. För att inspirera och hjälpa andra så har jag startat danssteget för strokesurvivors. Det är den som har insjuknat som måste driva och ansvarar för sin väg vidare men ofta behöver man hjälp av familj, vänner, rehab personal. Tyvärr måste kan oftast på sig för att få rehab och det är det inte alla som orkar. Det finns saker man kan träna på själv. Man måste själv vilja och tro att det är möjligt. Det kan vara svårt. Tufft att orka kämpa när man tycker att det är det enda man har gjort sedan man blev sjuk. Viktigt att unna dig att stanna upp och njuta av livet, skratta, leva. Det är också träning. Och att stretcha är viktigt. Jag borde ägna minst 30 min/dag åt att stretcha vad, bröstmuskeln, skuldror, nacke och tumme. Min mupp-tumme som sällan vill som jag vill. Jag fuskar ofta med min stretch! Hur kul är det att stretcha en tumme? I helgen ska jag fira min 50 års dag. Det är med visst oförstående jag konstaterar att det faktiskt är jag som fyller 50 men jag känner glädje och ödmjukhet över att få uppleva den dagen. Jag skulle ju bara bli 32. Det är tur att doktorer har fel Ibland :). Hurra för mig som fyller 50! Hurra för oss som överlevt och för att vi fortdätter att vara survivors, leva inte bara överleva, varje dag! Tillsammans är vi starkare än stroke. Towanda!!!!!!

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela