Hur håller jag träningsmotivationen uppe?
Motivation att träna på sikt
Någon kontaktade mig och frågade hu jag gör för att hålla motivationen uppe att fortsätta att träna efter så många år. Hur gjorde jag för att tex få igång min vänstra hand efter 13 år.
När jag fick stroke blev jag totalt förlamad på hela vänster sida av kroppen. Den var helt död. Jag kunde inte röra den och jag kunde inte känna den. Det var som om den inte tillhörde mig.
Jag minns att efter någon månad på sjukhuset så kunde jag plötsligt en dag känna att sängramen var kall emot mitt ben. Min känsel är fortfarande till stor del borta. Det jag känner känns ofta så starkt att det gör ont. Jag kan tex inte hålla i kopp vart kaffe med vänster hand. Det gör för ont. Håller jag koppen i höger hand så känner jag att den är varm, men det gör inte ont. På vänster sida gör det ont. Det gör ont att hålla i något och beröring gör ofta ont men jag känner ingenting.
Det är likadant på hela vänster sida.
Jag kunde som sagt var inte gå initialt och de gav mig lite hopp om att någonsin kunna göra det. Jag bestämde mig. ”Jag ska gå och jag ska inte ha någon jävla käpp”, minns jag att jag skrev i min skrivbok. Erfarenheten av att ha suttit i och varit beroende av en rullstol var hemsk. Jag kunde inte ta mig dit jag ville. Tex hämta en kopp kaffe eller gå på toaletten. Jag kunde ju inte köra rullstolen själv eftersom ena armen var förlamad. När människor talade till mig så var det som om jag var lite lätt ”dum i huvudet”. De vände sig ofta till den som körde rullstolen när de undrade något: ”Vill hon ha mjölk i kaffet”.
En månad efter min stroke.
Så där ville jag inte leva mitt liv. Det fick mig att surna till och det förstärkte min vilja att kunna gå för egen maskin. Jag bestämde mig. Jag satte upp mål och delmål och tränade som en galning. Både fysiskt men också mentalt. Jag såg framför mig hur jag kunde gå. Jag kunde tom springa.
Som ni säkert känner till så sprang jag tjejmilen i augusti 2004. Läkarna kallar mig ett ”medicinskt mirakel”.
Bilden är från när jag sprungit tjejmilen för 10 gången 2014
Det handlar om att våga sätta mål. Du behöver inte veta hur du ska ta dig dit med en gång utan tag ett steg i taget.
Men nu var det ju handen det skulle handla om. Jag tror att en av hemligheterna till att jag fortfarande gör framsteg är att jag tar en sak åt gången. I början fokuserade jag all kraft på gången. När den väl var på plats och relativt automatiserad så började jag arbetsträna och lade mycket fokus på det. Vänster hand klarar jag mig väl utan, tänkte jag. Jag har ju en höger hand. Efter ett par år arbetade jag 75%
Med tiden började jag få ont i höger arm och axlar och skuldror. Jag fick upprepade låsningar i bröstryggen och kunde till sist inte använda min högra hand pga. smärta i armen. Eftersom jag är en synnerligen envis person så sökte jag hjälp. 2009/2010 kom jag med i en studie där de testade Botox och det gjorde väldigt stor skillnad. Jag fick hjälp att träna rätt muskler. Min gång förbättrades ytterligare och plötsligt kunde jag röra på fingrarna. Det var fortfarande ryckigt och jag kunde inte hålla i något men de hade fått lite liv. Det var vid den tiden jag började inse att mitt mål att arbeta 100% troligen inte var så hållbart. Jag sökte sjukersättning på 25% men fick avslag.
2013 blev jag sjukskriven för utmattning för tredje gången sedan min stroke och efter ytterligare en tid blev jag uppsagd från mitt jobb. Efter många turer fram och tillbaka så hamnade jag på försäkringskassan rehabiliteringsutredningsenhet, på DS. Där gjordes en teamutredning. Då stod det klart att jag drabbats av bestående hjärntrötthet och att jag behövde hel sjukersättning.
När jag väl förstod och konstaterade att nu var det så här det var så vände mitt liv till det bättre. Det var inget som kom över en natt. Jag var otroligt ledsen och kände skuld och skam under en väldigt lång tid. Man arbetar. Man gör rätt för sig. Alla kan bidra hade jag alltid tyckt och sagt, men nu orkade jag inte. Min hjärna fixade det inte. Det var ett hårt slag, men efter en tid kom jag till någon slags acceptans. Mitt liv går ut på att vila min stackars stressade hjärna som kämpar så hårt för att kompensera för skadorna. Den kraft jag har behöver jag lägga på rehab träning för att inte försämras.
Smärtorna i höger arm fortsatte och jag insåg att de kommer att bli bestående om jag inte gör något åt det. Jag behöver få igång min vänstra hand och arm för att avlasta den högra. Jag fick höra talas om CI terapi. Där man sätter en handske på den friska handen och gör alla aktiviteter med den svaga. Det var ett tre veckors upplägg med träning varje dag. Jag beslöt i samråd med min man och familj att ge det 3 veckor. Under dessa tre veckor gjorde jag inget annat än tränade min hand. Vi tränade i grupp men även individuellt. Det var helvetesträning. På den tredje veckan kunde jag plötsligt vicka på min tumme. Det var som ett mirakel. Eter tummen kom alla fingrar igång och jag kunde fatta och släppa saker med vänster hand OCH jag kunde peka finger med vänster hand. Mycket användbart ;).
Jag har fortfarande inte så mycket känsel så jag måste titta på handen för att veta vad den gör, men den fungerar.
För att jag satte upp ett mål. För att jag vågade tro. För att jag ville. För att jag kämpade. För att jag bad om och fick stöd och hjälp.
Man får liksom äta elefanten i bitar. Man kan inte leva sitt liv som ett ständigt renoveringsobjekt.
Tag en sak i taget och tro på dig själv. Vägen vidare efter stroke är lång men den finns och det finns alltid hopp. Du måste själv tro och vilja. Det är själva utgångspunkten. Tag en sak i taget och glöm inte att fira när du har nått ett delmål.
Det är aldrig för sent. Jag har skrivit en bok om min stroke och vägen vidare. För att sprrida hopp och öka kunskapen om stroke. Vill du köpa en signerad bok. Skicka ett mail till Anneli.t.heikenborn@gmail.com eller ett sms till 0720/483945.
