Let it be
När jag insjuknade i stroke 2003 så var det som att leva i en mardröm. Jag var så klart väldigt chockad, hade dessutom PTSD, post traumatiskt stressyndrom, och var förvirrad. Jag vet jag att jag flera gånger tänkte. ”Det finns en väg vidare. Jag kommer att ta mig ut ”på andra sidan”. Visare, starkare, klokare.
Jag försökte att intala mig själv att det kommer att komma något gott ur allt detta. Det finns en mening.
Jag hade förlorat så mycket. Var halvsidesförlamad och kunde inte vara mamma åt mina barn. Min alldeles för tidigt födda son vårdades på neonatalavdelningen och min treåring var hemma med sin pappa. Jag behövde hjälp med i stort sätt allt. Ingen visste hur mitt liv skulle bli. Läkarna trodde att jag skulle få bo på en institution.
Jag minns att jag såg på mig själv i spegeln och undrade vem hon var den där rakade tjejen, i rullstolen, med det sneda ansiktet, och de ledsna ögonen som mötte min blick i spegeln.
”Det finns en väg vidare. Det kommer att komma något gott ur allt detta” upprepade jag för mig själv.
En, ganska stor del, av mig, ville skrika och gråta och frågade den här klokare, tillsynes ko-lugna, visare delen av mig själv: ” Hur f-n det skulle gå till? Det visste jag inte men jag mindes att min pappa och min man viskat i mitt öra när jag var riktigt dålig och låg i respirator: ”Ett steg i taget”.
Det blev mitt mantra: ” Ett steg i taget”.
Jag önskade att någon hade funnits där och hållit mig i handen och försäkrat mig att det kommer att bli bra. För det blir alltid bra. Saker/livet kanske förändras men det blir alltid bra. För att vi gör det bra.
I en krissituation så gäller det att aktivt fokusera på nuet. Acceptera det man inte kan förändra, förändra det man kan och förstå och inse skillnaden.
Att landa i nuet, i närvaro, i kroppen, ger lugn. Att ta djupa andetag, landa i sin fysiska kropp, tex genom att fokusera på hur det känns i min högra stortå just nu, hjälper. Det lugnar nervsystemet och hjälper oss att fatta klokare beslut. När paniktankarna kommer. När oron gnager, då är det klokt att ha en strategi som gör att man landar i kroppen, i nuet.
Det jag vet och det jag vill bidra med nu är vetskapen om att det blir bra. Det blir kanske inte som förr men det blir alltid bra. Så gäller även för Corona epidemin. När min man härom dagen klagade på att det var tråkigt att sitta hemma så sa jag: ”Ja, det var förbannat tråkigt att få stroke, vara ”inlåst” på sjukhus i flera månader, fast i en rullstol. När man har haft stroke eller drabbats av kriser i livet på andra sätt så får man lite perspektiv.
Det har kommit något gott ur allt detta. Jag lönearbetar inte längre. Jag passar inte längre in. Det var en katastrof. Jag har inte lika mycket pengar längre. Det var en katastrof. Min man ville skiljas. Det var en katastrof. Mitt liv går idag i väldigt stor utsträckning ut på att vila. Det var en katastrof.
Men vet ni i vilan. I icke görandet så kan något nytt födas fram. Vad det är det tror jag varierar från individ till individ och på kollektiv nivå. Men det kommer att komma något gott ur detta. Det är jag fullkomligt övertygad om. Så när oron sätter in. När paniken närmar sig. Tag min hand och känn att allt är bra. Allt är precis som det ska vara. När man är mitt i något så har man sällan det stora, hela perspektivet framför sig. Kanske behöver vi anpassa oss och vår livsstil, men minns att det heter kris och utveckling.
Det här ger mänskligheten en chans att utvecklas. Ett steg i taget. Fundera på vad du vill bidra med och skapa det.
Ett steg i taget.
Som The Beatles sjunger: Let it be
