Om vikten av att vara tillåtande mot sig själv
”Livet är som en bergochdalbana.Ibland går det upp och ibland så går det ner" Frasen sades av en snusförnuftig tjej på en fest jag var på någon gång i början av 90 talet, och det brukade jag och mina tjejkompisar fnissa rejält åt när vi var i 20 års åldern. Men ju äldre jag blir desto mer tycker jag att uttrycket stämmer.
Livet går upp och ned. Lite som en bergochdalbana. Livet är både och. Både glädje och sorg. Besvikelser och lycka. Utan mörker inget ljus, liksom. Livets dualitet är ett faktum.
Jag föredrar dock liknelsen att livet är som en spiral snarare än en bergochdalbana. Tänk er en liggande spiral. Ibland är man upp i spiralen, ibland nere men spiralen för en alltid framåt.
Och en sak kan man vara säker på. Livet är ingen raksträcka. Tänk vad tråkigt det skulle vara!!!
Men jag tror att våra spiraler är olika stora, svänger olika mycket. Min spiral snurrar rätt fort. Jag tar mig ur svackor ganska fort. Jag tror att en av nycklarna till det är ytterligare ett ”T”: Tillåtelse. Jag har tidigare skrivit om hur tid, tålamod, tillit och träning har hjälpt mig vidare på min väg efter stroke. Idag skulle jag vilja lägga till tillåtelse till listan. Att vara tillåtande och accepterande mot sig själv. Att tillåta sig att ha en riktig babianrövsdag lite då och då.
Boken "Att acceptera ett liv inte vinna ett krig" har varit till stor hjälp för mig.
Igår hade jag en babianrövsdag. Jag lät det vara så. Jag t.o.m skrev om det på fb och idag mår jag som genom ett ”mirakel” mycket bättre. Saker har en tendens att lösa sig, som genom ”magi”. Kan det vara så att min senaste affirmation, ”Jag är vacker. Alla älskar mig.” verkligen fungerar?
Jag tänker iallafall fortsätta affirmera och se vad som händer.
Till alla survivors därute! Tillsammans är vi starka <3!
