Att leva med en "mupp-kropp"
Idag är det inte roligt. Idag har jag ont. Handen, och speciellt tummen brinner som om jag skulle ha bränt den på tex strykjärnet. Det har jag inte. Jag ha spactisitet efter min stroke i hela vänster sida. Det gör ont. Spacitisiteten kom inte med en gång utan den "smög" sig liksom på. Den gör att kroppen krampar/drar ihop sig och det gör ont. Oftast kan jag hantera det men under den senaste veckorna så har det blivit värre. Jag lider och många gånger hatar jag att "bo i den här muppkroppen". Visst, det kunde ha varit mycket, mycket värre och visst är jag tacksam. Jag kan gå även om det kräver energi. Jag behöver träna i någon form i stort sätt dagligen. Det är svårt att kombinera med hjärntröttheten som ofta sätter käppar i hjulet för mig. Jag har inte orkat.......
Att träna är väl egentligen inte så jobbigt men har ni tänkt på alla förberedelser man behöver göra? Packa träningsväskan. Komma ihåg: vattenflaska, hänglås, kläder, träningshandskar. Allt kräver energi och planering. Något som innan min sjukdom gjorde med "vänsterhanden", utan att jag begövde tänka/fundera på det. Jag har inte orkat bege mig till gymmet. Jag har försökt att klämma in korta promenader eftersom jag vet att lite rörelse är bättre än ingen..
Jag ska försöka få in mer ljus och lätthet i mitt liv. Det blir så lätt tungt och motigt. Hjärntröttheten påverkar den mentala energin. Jag får "svarta" tankar och blir nedstämd. Orkar inte tänka positivt även om jag i grunden är en positiv person. Det är tufft att leva med en trasig hjärna. Det är en fin balansgång mellan att känna medkänsla med sig själv utan att för den delen trilla ned i det svarta hålet av hopplöshet. Ibland faller jag ned i hålet och när jg saknar mental energi fastnar jag lätt i det. Orkar inteklättra upp.
Så idag tror jag att jag tar en kort vända utomhus runt kvarteret för att få frisk luft. Sedan ska jag tända ljus och bjuda mig själv på några skumomtar och pepparkakor och en riktigt bra film. Eller två! Sedan, senare i eftermiddag när min man kommer hem ska jag parkera mitt huvud i hand knä i soffan och så ska han få stryka mig över håret, så där bra som bra han kan.
Så nu när jag tänker efter så är det nog inte så ila iallafall
"Det är inte hur man har det utan hur man tar det!
Tilll alla survivors därute <3!
Tillsammans är vi starka!
