Att välja vad man ”ficklar” på
Jag lider av bestående hjärntrötthet efter min stroke. Jag fick diagnosen först 2017 och jag insjuknade 2003. Hjärntröttheten har liksom smugit sig på under åren som har gått. Jag var helt halvsidesförlamad efter min stroke. På vänster sida. Jag och lade all min kraft och mitt fokus på att kunna gå igen. Dessutom hade jag två små barn att ta hand om. Ett hus, ett äktenskap, en familj, vänner, ett arbete. Ett helt liv stod och väntade på mig.
Jag ville tillbaka.
Som ni som följer mig vet så kom jag aldrig tillbaka, men jag tog mig vidare. Idag är jag omgift, har ett nytt hem, ett nytt liv. Mycket har förändrats.........
Det enda som är detsamma är mina föräldrar, syskon och mina barn och några vänner. Jag kom aldrig tillbaka till arbetslivet. Jag försökte verkligen och jag ville men hjärntröttheten tog till slut ut sin rätt.
Möjligen var det så att det faktum att jag ständigt behöver kompensera för mina deficit, som det så fint heter, skador kan man också säga gjorde att jag tog slut. Jag behövde hela tiden kompensera för skadorna i min hjärna. Både synliga och osynliga. Jag brände ut mig. Gång på gång. Men jag var envis och enveten. Jag skulle tillbaka. Jag skulle jobba.
Jag slutade mitt senaste arbete sommaren 2014. Jag har fortfarande inte hämtat mig. Fyra år, mer eller mindre i någon slags hjärndimma. Jag gör saker. Jag föreläser, jag har t.o.m. skrivit och givit ut en bok. Jag tränar så mycket jag orkar, men de många dagar som jag inte orkar något annat än att existera blir fortfarande inte färre.
Det är i mångt och mycket ett helvete men jag väljer att aktivt fokusera på det som är gott i mitt liv. Det kan vara knivigt att balansera på linan av att ha medkänsla med sig själv utan att ramla ned i självömkan eller skam.
Men jag lever, jag har oftast inte ont och jag arbetar aktivt varje dag för att se det ljusa i livet. Som en klok kvinna uttryckte det: ”Vad väljer du att lysa med din ficklampa på?”
Idag ska jag fickla på sommaren som dröjer sig kvar, och på mitt hjärta som vill sååå mycket gott. För mig själv och för andra. För världen, universum och allt därutanför.
Och till dig som försöker att hitta din väg vidare efter stroke så vill jag säga:
Skrivet i kärlek och ödmjukhet.
Sat nam <3!
