Att skriva om sin historia
Jag deltar i ett coachingprogram, på distans. Det passar mig fint eftersom jag kan göra uppgifterna när jag har kraft, tid och ork, eller inte alls. Hjärnan och dagsformen bestämmer. En av uppgifterna i kursen just nu är att skriva om sin historia. Berätta en ny berättelse om vem man är, kommer ifrån och ska bli.
Idag finns det inte mycket energi. Kroppen värker som när man har influensa. Jag är helt slut! Orkar inte röra mig. Varje rörelse gör ont och kräver djup koncentration. Då är det inte roligt att leva! Jag är fast i den här “mupp-kroppen" med den här “mupp-hjärnan" och ändå är det jag. Det är en stor och avgrundsdjup sorg.
Om jag skulle skriva om min historia så kanske jag skulle berätta att jag genom min sjukdom fick insikter som går bortom kroppen och intellektet. Att jag insåg att kärlek är det enda som betyder något och att det inte finns något att vara rädd för, och att man måste börja med sig själv.
Att jag bor i en kropp som är som en skör blomma, som man måste vårda extremt varsamt. Jag kanske skulle berätta att jag fick insikten om att min enda uppgift här på jorden är att vara den jag kom hit för att vara.
Att sårbarheten är det vackraste jag har/är.
Det är sannerligen inte lätt men jag tilltalas av tanken.
Jag fick en ny chans. Andra förutsättningar. Nu är jag sårbar oavsett om jag vill det eller inte. Då kan jag ju lika gärna se det som en vacker gåva.
Nu ska blomman sträcka sin stjälk och sina blad mot solen, suga lite extra näring genom sina rötter och slå ut. Jag tror att bladen är rosa.
