Träning för en strokesurvivor
Direkt efter en stroke är allt du gör träning. Från att klä på dig, borsta tänderna till att föra ett samtal, läsa en artikel eller att sitta upp. Allt beroede på var du har fått din skada.
Jag får relativt ofta frågor kring hur jag har tränat efter min stroke och hur jag tränar idag. En sak som jag tror är avgörande för att jag har återfått så pass många funktioner är att jag fick lång inneliggande rehabilitering. Jag hade ett helt team (läkare, sjuksköterska, arbetsterapeut, fysioterapeut, kurator och psykolog) som samverkade för att jag skulle kunna gå vidare på ett bra sätt i livet. Att träna var mer än ett heltidsjobb under det första året. Många funktioner går naturligtvis att återfå m.h.a träning, och de som inte längre fungerar får man skaffa kloka strategier för att hantera.
Man kanske behöver en käpp för att kunna gå eller hitta strategier för att minnas sådant som man inte längre självklart minns. För mig var det otroligt jobbigt att inte kunna lita på mitt minne. Jag har alltid gillat att ha kontroll. Nu var det omöjligt. På rehabavdelningen, där jag fick besök på kvällarna, så hade jag, redan en halvtimme efter att mina besökare gått, glömt bort vem som hade varit där. Det var oerhört skrämmande. Det gick inte att minnas!
På sätt och vis var det som att leva i en skräckfilm eller i en mardröm. Jag minns att jag brukade nypa mig själv i armen för att kontrollera om jag drömde. Jag kunde ju inte nypa mig själv med vänster hand och om jag nöp mig i vänster sida så kändes det ju inget eftersom jag inte hade någon känsel. Men det gjorde förbaskat ont när jag nöp mig i höger lår, med höger hand. Alltså var det ingen mardröm.
Jag levde i mardrömmen. Mitt liv var en riktig mardröm.
Jag hade också svårt att minnas fakta,sådant som jag mer eller mindra alltid hade vetat som tex vad Sveriges stadsminister hette. Eller vilken bokstav som kom efter h i alfabetet, På något vis så visste jag att informationen fanns inne i mitt huvud bara det att jag inte kom åt den. Det var fruktansvärt! Men med hjälp av min humor och min goda problemlösningsförmåga så hittade jag små stigar fram i en snårig skog,
Ny forskning stödjer att konditionsträning är bra för att reparera hjärnan. Löpningen har hjälpt mig massor. Den ger så mycket: Förbättrar din kondition, aktiverar hela kroppen, förbättrar din koordination, andning, muskler samt förmåga att tolka vad man ser och undvika gropar eller motsvarande i vägen. Allt är träning. Dessutom så är jag ute i naturen och det fyller på energi. Med appar som Endomndo eller Runkeeper så kan man enkelt logga sina träningsrundor och tydligt se sina framsteg. Det är otroligt inspirerande att se att man helt plötsligt orka jogga fem/sex km efter att i början knappt kunnat jogga ett par hundra meter. Det gäller att skynda långsamt. Varva gång och löpning i början så att kroppen hinner med. Och glöm inte musiken. Man tränar bättre och lättare med bra peppande musik i öronen. Jag uppleveratt musik kan vara uttröttande pga hjärntröttheten men när jag tränar så är det som om de finns en extra del i hjärnan som blir peppad av musiken.
Naturligtvis tränar jag rörlighet och styrka. Ofta tillsammans med en fysioterapeut, eftersom kroppen/hjärnan är så otroligt bra på att ”kompensera” och använda andra muskler än de som verkligen behöver tränas. Min fysioterapeut kan ge tips som jag sedan skriver ned på mitt träningskort och så tränar jag några gånger själv och sedan gör vi en uppföljning. Jag blir ju aldrig klar/färdigrehabiliterad medan sjukvårdssystemet är uppbyggt på att man ska träna kanske tio gånger hos en fysioterapeut och sedan vara färdigrehabiliterad. Så ser verkligheten sällan ut för en strokesurvivor. Många av oss behöver träna för resten av livet för att upprätthålla funktion.
Forskning visar också att vi mår bra av att röra på oss i grupp varför gruppträning kan vara bra. Jag har alltid älskat att dansa och var tidigare ganska bra på det. Nu kan jag inte längre. Jag ser ”konstig” ut. Det är fruktansvärt att se sig själv i speglarna i träningssalen. Jag beslöt mig dock för att ”skita” i hur jag ser ut. Titta bort från spegeln och bara njuta av att kunna röra på mig. Jag tror att det ger resultat och jag älskar verkligen att dansa zumba tex. Hellre än bra men jag rör på mig.
Jag sjunger också i kör, vilket ä bra för både kropp och knopp. Direkt efter min stroke så lät min röst fruktansvärd. William, som var tre år, började gråta när jag försökte ta ton. Jag lät som en blandning av PW Herman och Groover. Inte speciellt fint m.a.o. Mycket var stress och spänningar i axlar och nacke. Med andningsövningar så har jag idag betydligt bättre koll på min röst och nu sjunger jag riktigt bra igen.
En otroligt viktig del av träningen som strokesurvivor är avspänning och vila. Utan vila och återhämtning så bildas det inga nya nervbanor. Det var utmanande initialt eftersom jag lyckades hålla sorgen, ilskan och frustrationen borta så länge jag aktiverade mig. Stannade jag upp så kom känslorna i fatt mig. Jag var så otroligt ledsen. En del av mig kommer nog alltid att vara det. Jag övar på att acceptera den delen och ge den omtanke. Men sorgen över allt som gick förlorat kommer jag nog alltid att leva med. Den blir dock mindre och mindre och livet fyller på med glädje och kärlek och lycka och det är större än sorg och smärta.
Jag tränar mindfulness och yoga också vilket hjälper mig otroligt mycket, och så måste jag stretcha dagligen. Suck! Jag tycker verkligen att det är döööötrist att stretcha, men mina spastiska muskler behöver sträckas ut. Jag ska tex stretcha min vad tio minuter minst per dag. Hur kul är det på en skala?
Men jag gläder mig åt att jag kan jogga, sjunga och att jag idag kommer ihåg hela alfabetet. Visst har jag ont och visst är jag nedstämd och trött pga hjärntrötthet men jag är en survivor som vandrar vägen vidare efter stroke.
Det finns en väg vidare efter stroke och tillsammans är det lättare att vandra den. Till alla survivors därute <3! Tillsammans är vi starka!
