Kampen mot systemet
2003 drabbades jag av stroke under graviditet. Helt oväntat drabbades jag av livet. 32 år gammal. Jag var fullt frisk, välutbildad, hade relativt god kondition och skötte om mig själv väl. Åt bra och balanserat, drack ytterst måttliga mängder alkohol och tränade regelbundet. Möjligen arbetade jag lite mer än jag borde och stressade i viss mån men vem gör inte det i dagens samhälle?
Både jag och mitt barn överlevde mirakulöst men jag svävade mellan liv och död i ett par veckor. När jag vaknade upp var jag halvsidesförlamad. De gav mig inget hopp om att någonsin kunna gå igen. Sedan den dagen då jag vaknade upp med rakat bandagerat huvud med en halvsidesförlamning har jag kämpat. Jag har vägrat att finna mig i läkarnas dystra profetior. Idag kallar de mig medicinskt mirakel.
Jag ville tillbaka. Allt skulle bli som förr. Jag kan nog, om jag bara tror att jag kan så kommer jag att lyckas. Det har varit mitt mantra. Idag, snart 14 år senare, vet jag att man inte kommer tillbaka efter en stroke, men man kommer vidare. Man har en ny hjärna och helt nya förutsättningar i livet. Det kan bli ett gott liv men det är en tuff process att gå igenom. Jag försökte att återgå till mitt arbete.
Jag arbetstränade och sex år efter min stroke var jag upp i 75% arbete. Då lämnade jag min anställning med ett avgångsvederlag och startade eget företag. Jag var frisk, återställd. Ett mirakel. Det fanns inget jag inte klarade av.
Efter ett och ett halvt år som egen företagare kom första smällen. 2011 ansökte jag motvilligt om sjukersättning på deltid och fick avslag. Jag kämpade på och läkaren sjukskrev mig till sist på 25% men Fk betalade inte ut någon sjukpenning eftersom de inte förstod vari min medicinska försämring låg 2013. Alltså blev jag utan ersättning och försökte att arbeta 75%, med 75% av lönen på en tjänst som krävde minst 100% arbete.
2014 kom nästa smäll, rejält,och den har jag ännu inte återhämtat mig ifrån. Diagnosen är utmattningssyndrom och bestående hjärntrötthet. 2017 tyckte Fk att jag hade varit sjukskriven så länge för utmattningsdepression att man kallade mig till en försäkringsmedicinsk utredning på Danderyds sjukhus. Denna genomgick jag under en månad i Maj/Juni i år.
Fk ville veta vilka rehabiliteringsmöjligheter som fanns för mig. Och vad som skulle göras för att jag ska återfå arbetsförmågan. Utredningen visade att jag inte har någon arbetsförmåga. Den visar att jag lider av svår, bestående hjärntrötthet, spastisk pares, nedsatt koncentration, kraftigt nedsatt visiospatial förmåga, dåligt arbetsminne m.m. Jag har fullt upp med att överleva och klara mitt dagliga liv.
Läkaren som sammanfattade utredning sa att det är livsviktigt att du hittar sätt att vila. Vi kommer att rekommendera hel sjukersättning. Vi skickar underlagen till Fk. "Pust. Då kan man äntligen andas ut tänkte jag
"Sure!
I somras talar min man med den handläggare på Fk som handlägger min sjukpenning. Min man är numera ombud för mig i kontakterna med Fk . Handläggaren meddelar att hon med bakgrund av den genomförda utredningen kommer att rekommendera att jag får sjukersättning. Detta kommer hon att skicka vidare till beslutsfattarna. Hon rekommenderar oss ändå att göra en egen ansökan. Min neurolog förlänger min sjukskrivning i väntan på att min ansökan ska behandlas och hänvisar till den tidigare LUH ifrån honom samt psykiatrin samt den försäkringsmedicinska utredningen.
Idag får jag ett brev ifrån Fk där de undrar varför min arbetsförmåga har förändrats så drastiskt? Jag arbetade ju 75% tidigare. Varför är jag sjuk nu? Alltså jag finner inga ord för hur jävla (ursäkta kraftuttrycket) idiotiskt detta system är!!!
Här lägger de/Fk/samhället resurser på en utredning som ger ett resultat som Fk sedan inte bryr sig om/glömmer bort. Detta gör att de nu känner sig tvungna att skicka brev hem till mig och fråga varför jag inte kan arbeta. Det här är så sjuukt!!!!! Så vansinnigt!J ag vet att jag inte är ensam! Vad ska till för att vi survivors blir bemötta på ett värdigt sätt? Varför räddar man liv om man inte får chans att leva efter de nya förutsättningar man har efter stroke? Det kostar på att hela tiden bli ifrågasatt av samhället när man inget hellre skulle önska än att man var frisk. Jag vill leva inte bara överleva! Det här måste ändras! Tillsammans är vi starka! Hjälp mig att sprida detta budskap så att vi kan få till en förändring.
